Göteborgsposten – 7 juni 1871, sida 1

— Om hon är din guddotter, är Ionry din nevö. — Naturligtvis, och jag gjorde allt hvad jag kunde för att få honom gift med Grace; men han ville vara visare än jag. — Käraste Guy, min stackars Henry var värd tadel för det han ej antog ditt ädelmodiga anbud; men det ursäktar ej denna hjertlösa, flyktiga flicka. Rabys rättskänsla började komma i uppror. — Min goda Edith, sade han, jag kan ej uthärda att höra dig tala så föraktligt om denna stackars flicka, som af kärlek till din son varit så nära döden; hon är en af de ädlaste, renaste och mest oegennyttiga varelser jag någonsin lärt känna. Hvarföre döma så hastigt? Men så är det alltid med er fruntimmer: det skall vara qvinnan som bar orätt naturligtvis. Män äro gudar och qvinnor afgrundsandar; det är er åsigt. — Tänker Henry gifta sig med någon annan? — Nej, ej såvidt jag vet. — Hvad är det då som kan ursäkta hennes uppförande? Blir det orätta rätt då denna unga dam gör det? Det är du som är förorättad, ej jag. Hennes uppföraude är utan ursäkt. Jag har skrifvit till henne; hon har svarat men ej sökt framdraga någon ursäkt för sitt uppförande. Förlåt mig, säger hon, och glöm mig. Jag skall aldrig förlåta henne, och du måste tillåta mig att förakta henne ett par år innan jag glömmer henne. — Reta ej upp dig sjelf, min stackars Edith; en dag skall du ångra att du sagt ett ondt ord om denna älskvärda, men olyckliga flicka,