Göteborgsposten – 6 juni 1871, sida 2

— Ö (19 dlld14G1 Al 49 men om påtfvens ofelbarhet, börja lemna Rems universitet. Efter upproret. I (Bref från Times korrespondent.) Paris, Måndagen d. 29 Maj. Paris har undergått en af dessa märkvärdiga förvandlingar som äro egendomliga för detsamma. Det har ännu en gång stått upp till lif, liksom ett galvaniseradt lik. På dess boulevarder, som nyss voro öfvergifna, råder den lifligaste rörelse, och dess stora öppna platser äro samlingsställen för nyfikna, sorlande folkmassor, som nu, då faran är törbi, strömma liksom bien ur en kupa, men ej för något nyttigare ändamål än att samlas hvarhelst nägot pinsamt skådespel ter sig, någon ovanlig scen af ödeläggelse är att betrakta. Det är knappt möjligt att nalkas quaierna, en sådan trängsel är der af personer som skola se på de lik af afrättade nationalgardister, hvilka möjligtvis kunna ligga qvar der, och det inre af Hötel de Ville har utöfvat en sådan dragningskraft, att skildtvakter måst placeras der för att hålla folket tillbaka. Insurrektionen var i verkligheten bragt till sitt slut i går vid middagstiden, och redan på eftermiddagen hade man svårt att komma fram för en menniskomassa som sträckte sig från Madeleinekyrkan till Place de Bastille. Omkring kl. 1 visade sig general Gallifet i spetsen för en kolonn af 6000 fångar, bland hvilka omkr. 1500 voro klädda i linietruppernas uniform, med hufvudena bara och rockarne vända med insidan ut; hela kolonnen såg så ytterst eländig och medtagen ut och stapplade fram med så svaga steg, att man knappt kunde undra på att den gifvit sig af ren utmattning. Detta var i sjelfva verket den sista återstoden af insurgenterna, och tillfångatagandet af denna trupp hade ändtligen gjort slut på striden. I fångarnes bleka anleten och sänkta blickar kunde ej en stråle af hopp skönjas. De voro synbarligen beredda på det värsta och skredo likgiltigt framåt, som om det ej vore mödan värdt att gå till Versailles för att skjutas, då en omedelbar afrättning kunde bespara dem besväret. Hr de Gallifet tycktes vara af samma åsigt, och straxt bakom Arc de Triomphe lät han kolonnen göra halt, utvalde 82 af de svårast komprometterade desertörerna och lät skjuta dem der. Kort derefter fördes en afdelning af 20 pompiers in i Parc Monceau för att der afrättas, och senare på dagen såg jag omkring ett dussin qvinnor föras neråt Rue Royale. En vän som föjde dem till Place de la Concorde sade mig att han der såg en gammal qvinna omkring 70 år, hvilken åtskilliga gånger trots upprepade varningar försökt fly, göra ett nytt dylikt försök. Hon sköts ner under det hon var på väg, och sista gnistan af hennes lif släcktes med en revolverkula. På samma gång vi beklaga sädana tilldragelser, böra vi ej förgäta att gamla qvinnor kunna sätta eld på hus och skjuta från fönster lika bra som annat folk. Fångkolonnerna äro tillfölje af sakens nödvändighet i allmänhet åtföljda af en ganska otillräcklig eskort, och om det ej gjordes begripligt för dem att hvarje försök till flykt eller motstånd skulle straffas med en ögonblicklig död, skulle derastransporterande till Versailles vara långt svårare. Omkr. kl. 3 e. m. begaf jag mig till Boulevard de La Villette. Befolkningen i detta qvarter hade, trots truppernas ankomst dit, ett så missnöjdt och uppstudsigt utseende, att det ingalunda var rådligt att fördjupa sig i den labyrint af gator som trupperna just då höllo på att genomsnoka i hvarje riktning för att upptäcka insurgentledare. Jag talade med en officer vid påfliga zouaverna, hvilken var af den åsigten att Belleville borde tillochmed nu antändas och nedbrännas till grunden, och som bittert beklagade att nämnde plats lidit jemförelsevis ringa skada af bomberna från Montmartre. Han sade oss att den fara man löper att bli skjuten från något fönster af en insurgent vore ungefär lika stor med den att bli tagen till fånga såsom insurgent af soldaterna, emedan båda partierna voro i ett sådant tillstånd af blind förbittring att de lätt förblandade vänner och fiender. Emellertid hotades vi af en annan, men mindre allvarsam fara, och denna bestod i en befallning att förena oss med en afdelning som var sysselsatt med att nedrifva en barrikad och återställa stenläggningen på en gata. För nio veckor sedan hade jag i just samma distrikt fått befallning att hjelpa till vid byggandet af en barrikad. Ehuru scenen egde intresse, alldenstund en blodig strid för ett par timmar sedan utkämpats på platsen och spåren deraf öfverallt voro synliga, töll det oss under förhanden varande omständigheter ej i smaken att dröja qvar der, utan sedan vi kastat en hastig blick på de fällda träden, de kringspridda munderingspersedlarne och liken som lågo utsträckta här och der, lyckades vi undgå barrikadrifvarne och hunno fram till en grupp personer, samlade omkring liket efter en nyss skjuten qvinna, och som frammumlade sina förbannelser under det de betraktade hennes förvridna anletsdrag. Det var en lättnad att komma tillbaka till boulevarderna och se hela familjer ute på Söndagen, sittande vid de nu åter öppnade kafterna och afhandlande dagens tilldragelser samt beskådande de förbitågande fångtransporterna, under det de smuttade på sitt kafie eller sin absinth. Efter ytterligare ett par dagar skola vi ha våra teatrar öppnade och få se en travestering af Bellevilles intagande, der den tappra armåen, hvars ära ännu är ofördunklad, kommer att skörda lagrar genom eröfringen af barrikader försvarade af qvinnor. Det skall bli ett grymt nöje för de teatrar, hvilka ej blifvit uppbrända, att gifva präktiga sensationsföreställningar som ha afseende på de andras brand. Vi som känna Paris, veta att allt detta är i beredskap åt oss — att innan de undersökningar äro förbi, genom hvilka hundratals personer komma att dömas till döden, skola vi ha Mabille öppnad, och folket skall stiga ner från sina barrikader för att dansa cancan. Om det endast är ett steg från det sublima till det löjliga, är svårigheten här att veta hvar det är. Nu