Göteborgsposten – 6 juni 1871, sida 2

———— — ——— den maskin han uppfunnit. Jag antog med tacksamhet detta tillbud och han gaf mig sex pund i veckan för mitt arbete. Det är alltsammans. Föga talade vi under arbetet, men när det skedde var ni alltid samtalsämnet. Jag minnes just sista gången vi arbetade tillsammans huru han yttrade: Detta var ett godt dagsarbete, Jael; det för mig en tum närmaro henne. Samma afton bar jag till honom hans th klockan sju. Han höll då på att skrifva bref; det ena var till er. Han skref just utanskriften då jag kom. God natt, Jael, sade han; ni har varit en god vän till henne och mig. — Ah, sade han detta? Men hvad har blifvit af brefvet? — Ja, på min hedor, så sade han, och dessa vore hans sista ord till mig i denna verlden. Men ni delar ej hans tanka, tycks det. Qvinnorna i fabriken! Ja, jag vet att de brukade säga att det rådde ett ömmare förhållande mellan oss; det kan ni ej undra på, de kände ej er och visste ingenting af våra hemligheter. Råa menniskor som de kunde naturligtvis ej gissa till beskaffenheten af den tillgifvenhet jag hyste för den stackars mr Henry; men en dame som ni borde ej se saken med samma ögon som de. Dessutom har jag alltid varit öppen mot er. En gång hyste jag en helt olikartad känsla för honom; dolde jag den för er? Då jag fann att han älskade er arbetade jag på att qväfva min kärlek; jag gjorde det inför era egna ögon, och efter att ha varit vittne till sådant borde ni blygas öfver att tvifla på mig. A