Göteborgsposten – 6 juni 1871, sida 1

tror ej att hon älskat mr Henry så högt som hon borde ha gjort. — När såg ni henne sist? — Jag kan ej så noga säga; men det var en lång tid sedan. Mrs Little satt derefter tyst och snart föllo stora tårar ner för hennes kinder. — Men jag skall skrifva till henne, sade hon efter en lång och pinsam tystnad. — Mr Raby hoppades att hon ej skulle göra någonting sådant. — Åh, jag skall ej säga mycket. Jag skall blott göra henne en fråga. Naturligtvis vet hon hvarföre de skildes åt. — Nästa morgon frågade Jael mr Raby om brefvet finge afsändas. — Naturligtvis måste det afsändas, sade Raby. Jag har gått så långt från den raka vägen som en gentleman kan göra. Jag önskar att vi ej måtte få ångra vårt bedrägeri. Ått föra en mor bakom ljuset i hvad som rör hennes egen son! hvad kan väl rättfärdiga något sådant? Mrs Little skref sitt bref och visade det för Jael: — Bästa miss Carden! Man påstår att ni står i begrepp att gifta er. Kan detta vara sannt då Henry Little lefver? Svaret kom och hade följande lydelse: — Bästa mrs Little! Det är sannt, och jag är en olycklig varelse. Förlåt mig och glöm mig. Mrs Little upptäckte spår af tårar på papperet och fann saken ännu mer oförklarlig.