Göteborgsposten – 6 juni 1871, sida 1

Frän Utlandet. Sedan Paris nu blifvit återtaget och ordningen återställd, måsto naturligtvis det franska folket börja att tänka på sin politiska ställning. Och det är ett stort och vigtigt problem, som ligger framför det. Grundlagar och regeringsformer lemnas naturligtvis åt en mera lämplig tid af män, som måst kämpa emot hvarje national och social olycka. Under kriget var den nationala försvarsregeringen den enda möjliga. Hon handlade med ifver, men icke med klokhet, och endast några få dagars mellanrum skilde det tyska kriget och kommunens krig åt. Den 1 Mars höllo tyskarne sitt intåg i Paris, och d. 18 i samma månad fördrefs den verkställande maktens chef. Under denna korta tid hade folket börjat tänka på framtiden, och Nationalförsamlingens monarkiska tendenser frambragte den harm, som gjorde det lätt för kommunens män att tillrycka sig makten, Under de sista tvenne månaderna har det varit omöjligt att se bortom det närvarande. Regeringens hela energi måste synas åt värfvet att ätertaga hufvudstaden. Den verkställande maktens utöfvare ha haft ofantliga mödor att utstå. De ha visat en snabbhet i att organisera och ekipera trupper, som länder dem till beröm. En arms om 150,000 man har samlats och tyckes ha blifvit verkligen duglig. Detta var arbete nog, och medan det pågick, hade man intet annat val än att finna sig belåten med den provisoriska regeringen. Hr Thiers var en nödvändighet, och hans kolleger, fastän till största delen republikaner, hafva tolererats af en församling, som utan tvifvel hyser för dem ringa sympati. Tiden för politisk verksamhet är nu inne. Monarkisterna i Versailles hålla konklav; hufvudstadeos tidningar, hvilka nu börjat åter utgifvas, befriade från Kommunens ryck, äro lika framfusiga och retoriska som någonsin. Sakernas ställning är lätt att beskrifva. Valet mellan trenne systemer föreligger Frankrike,:det bonapartiska kejsardömet, konungadömet eller republiken. Den sista har den fördelen, att det är den existerande regeringen; men detta är s. n. nästan dess enda fördel; ty aldrig förr ha i Frankrikes historia demokratiska institutioner ingifvit sådan fruktan och sådant hat. Den öfverväldigande majoriteten inom franska folket är landtbrukande, och hos denna del af detsamma finnes det, såsom vi tro, knappast någon meningsskilnad. I hvarje by finnas kanske republikaner, men de skola näppeligen kunna på någon plats göra mer ån ett svagt motstånd. Ej allenas: landidistrikten, utan äfven många af de förnämsta städerna, isynnerhet i norr, äro i närvarande stund strängt konservativa. De ha kommersiela intressen, hvilka lidit förfärligt. De äro fabriksstäder eller medelpunkterna för vigtig lokalhandel, och de önska framför allt att få se en ordnad regering i Frankrike. De önska icke såsom les rurauz en monark af det slag, som redan blifvit pröfvadt och befunnet bristfälligt, de ha något begrepp om den konstitutionela regeringens verkliga värde och skulle gerna vilja våga något, för att erhålla den. Men de önska ordning framför allt, och om de ej kunna på annat sätt erhålia densamma, så skola de hålla till godo med en konung af Guds nåde. Vi tro oss icke öfverdritva styrkan i denna reaktion, då vi säga, att fyra femtedelar af det franska folket äro beredda på att välkomna eller åtminstone finna sig uti en monarki. Versaillersörsamlingen döljer icke sina egna meningar, fastän den, för att göra densamma rättvisa, lojalt understödt Tniers under landets nya pröfningar. Det påstås på ganska god autoritet, att ej mindre än 400 medlemmar församlingen önska, det en tron