Göteborgsposten – 5 juni 1871, sida 1

Smtinartlum 101Tenade normålskolå IOF nIiCKOT. Från Utlandet. Det var, såsom vi förut upprepade gånger antydt, att vänta, att man inom franska nationalförsamlingen skulle ofördröjligen efter Paris fall börja att sysselsätta sig med sådana frågor, som kunde i sin utveckling medföra den närvarande republikens fall och monarkiens återupprättande. Monarkisterna utgöra numera majoriteten inom nationalförsamlingen. De voro förut splittrade i orleanister, bourboner och bonapartister. De sista voro till antalet ringa, såsom en belt naturlig följd at de hopade krigsolyckorna, under hvilkas brak först kejsardömet fallit och den röda republiken sedan äfven visat sin vanmakt att motstå den gemensamme fienden. De intryck, under hvilka valen till en nationalförsamling, hvars hufvudsakliga åliggande skulle bli freda afslutande, anstäldes, måste naturligtvis verka i den riktningen, att valen utföllo i en ickebonapartisk, men monarkisk anda, ehuru den omständigheten, att Thiers, som stäldes i spetsen för Frankrikes angelägenheter, anslöt sig till en moderat republik, gjorde, att äfven denna senare vann ett antal anhängare, till hvilka slöt sig ett antal röda, då det gällde elt gemensamt motstånd mot monarkisterna. Händelserna i Paris ha emellertid något försvagat republikanernas ställning, ehuru dessa alltjemt kunde vara tillräckligt starka för att möta hvartdera af de monarkiska partierna särskilt. Men af de de monarkiska partierna ha de båda största, de egentligen nämnvärda, neml. bourboner och orleanister, nu sammanslutit sig till ett enda och bilda som sagdt, för att döma efter ett af dagens program, i och för sig, i nationalförsamlingens närvarande sammansättning, då mellan 1 och 200 representanter saknas, församlingens majoritet. Redan för några månader sedan sades det, att bourbonernas chef Henri, gemenligen Henrik V benämnd, alias grefven af Chambord, erbjudit orleanisterna en uppgörelse i godo, en fasion, af den art, att Henri, som är barnlös, skulle utan motstånd af orlåanisterna utropas till Frankrikes konung, men med förbindelse att till sin adoptive son och Frankrikes dauphin eller kronprins utnämna en Orleans, antagligen grefven af Paris. Det tillkännagafs offentligen i tidningarne af en varm bourbon, att detta samiljepaktum, denna fusion blifvit ingången, och straxt derefter publicerade grefven af Chambord sitt manifest, enligt hvilket han förklarade sig hugad att öfvertaga Frankrikes regering med konstitutionelt styrelsesystem och med återställande at religionens kränkta rätt. Detta manifest var skickligt affattadt och säges ha gjort ett ej ringa uppseende i Frankrike, der presterna påstås nu med energi understödja de planer, som i detsamma innehållas. Emellertid trodde man ännu Thiers förfoga öfver den styrka i nationalförsamlingen, att han skulle kunna, tills sakerna hunnit bli ordnade, hålla monarkisternas alltför högt strätvande planer nere. Detta visar nu icke vara fallet. Enligt telegram från Versailles har neml. inom nationalförsamlingen derstädes ett stort antal af högerns medlemmar inkommit med förslag om upphäfvande af lagarne mot prinsarne af Bourbon, äldre och yngre grenen, hvilken senare är den orlåanistiska. En deputerad förklarade, att fusionen mellan de båda slägtgrenarne verkligen egt rum, Församlingen beslöt derpå med stor majoritet, att förslaget skulle så hastigt som möjligt bringas till afgörande. Det är på grund af församlingens sammansättning ganska tydligt, att förslaget skall bli antaget, och sedan kommer en ny strid att uppstå, hvilken vi dock hoppas skall bli oblodig. Men det är möjligt, att kampen kan bli blodig, och detta måste förekommas. Thiers har kanske ett medel i sin hand att, om han verkligen vill det, nedbryta monarkisterna, neml. genom att upplösa den närvarande församlingen och låta utskrifva nya val, hvilka möjligen kunde utfalla till förmån för den moderata republiken. Dock bör man ej undra öfver, om Thiers ännu ryggar tillbaka, ty dessa valkunde möjligen framkalla en ny agitation, en ny kon