Göteborgsposten – 5 juni 1871, sida 1

SERA ÅerÅÅ CC OM MPUSMJna FEET NM BM tjent af uppseende. Dess titel lyder: Note sur PV Organisation Militaire de la Confederation de YAllemagne du Nord. Wilhelmsböhe. Januari 18714. Times säger sig veta, att boken förskrifver sig från den mycket framstående författare och i sjelfva verket betecknar sysselsättningen under många timmars med tvång ålagda frihet från politisk kamp. Författaren säger deri, att Frankrike skulle varit rostadt för krig, om man hade följt Napoleon III:s. råd: Före motgångarne af 1870 års fälttåg fästes ingen uppmärksamhet vid deras åsigt, som förklarade, att vårt lands militära organisation icke stod en rapport till dess politiska ställning, och man förnekade fördelarne af den preussiska organisationen, som hvilar på allmän värnepligt, på ett system af talrika, väl inöfvade reserver och på landets territoriala indelningar i öfverensstämmelse med armäkårerna. Före 1870 års fälttåg ville artillerikomitän icke förstå, att det preussiska artilleriets materiel var fullkomligare än vår och i stånd till att utöfva större verkan. Före 1870 ärs fälttåg sade ingeniörskomiten, att våra fästningar icke voro för talrika eller ur stånd till att motstå det nya artilleriet, och den ville ej låta sig öfvertygas om, att hälften af våra starka platser borde rifvas och den andra hälften åter uppbyggas i enlighet med det system, som gjort Antwerpen till en af verldens starkaste fästningar. Före 1870 års fälttåg motsatte sig krigsförvaltningen envist deras mening, som tillrådde landets fördelning i flera särskilda armkårer, hvilka hvardera hade på platsen all den materiel, som var nödvändig för att inträda i ett fälttåg. Detta är sanning, och en hvar, som följt med de senare årens politiska tilldragelser i Europa, vet äfven, att lagstiftande församlingen på det bestämdaste motsatte sig den kejserliga önskan om försvarsväsendets grundande på allmän värnepligt. Det synes dock underligt, att den enväldige imperatorn icke kunde med en med munlås försedd press och med ett parlament som till största delen valts under bans prefekters inspiration nedbryta sina marskalkers och några ministrars motstånd. Men här ligger just ceesarismens förbannelse. För att kunna komma till stånd, måste den gemenligen anlita en vanartad hop af lycksökare; för att kunna hålla sig uppe, måste den smeka dessa, som äro dess stöd, emedan de kraftiga, frihetsälskande karaktererna icke vilja eller kunna underkasta sig absolutismen — och så bli dessa män, som först voro lycksökare, derpå maktegande, slutligen så mäktiga, att de trotsa sjelfva den kejserliga viljan, och, såsom nu skett, bita af pulsådern på den hand, som räcker dem födan och smeker dem. Här kan ligga ett försvar för Napoleon III, som onekligen stod långt framom sin kohort, men det ligger häri äfven en dödsdom öfver absolutismen. Detta sargande medvetande, detta erkännande framlyser, såsom en politisk fånges öppna bekännelse, ur broschyren, hvilken härigenom blir ett lysande försvar för den konstitutionela styrelseformen och det fria ordet i tal och i skrift, ty hade dessa elementer sunnits i Frankrike på den tiden, så hade Napoleon kunnat vinna seger åt sina satser och dess nu lidna olyckor hade då icke följt. Men Napoleon kunde såsom Cesar icke sätta allmänheten i kunskap om, att han låg i delo med sina egna vänner, sina egna förtrogna, ty alla kejsardömets fiender skulle då kastat sig öfver honom. Han kunde icke heller bryta med sina vänner, som i denna sak voro hans motståndare, emedan de voro det enda stödet för hans dynasti, för hans makt — han måste derför undertrycka sina bekymmer och dölja dem i djupet af sin själ, för att låta denna tystnad råda omkring sig och förvaltningen, i hvars skygd den röta, han fruktade och såg, allt mera spred sig, utan att han, avtokraten, sjelfherrsksren, förmådde någonting deremot. Kejsaren, till hvars brochyr vi bänvisa läsaren och som deri åter talar varmt för Tysklands armsorganisation, berör en för det tysk-franska kriget ytterst vigtig omständighet, hvarför ock hans yttrande härom är af stort intresse, neml. frågan om en arms plötsliga försättande på krigssot. Han framhåller hurusom det i Frankrike ålåg krigsministeriet ensamt att i sådana fall förse armån med allt, hvad den för tillfället svabbt behöfde. Härigenom blef ministeriet biveransträngdt just då det mest behöfde köld. I Norra Tyskland är arbetet i första rummet fördeladt på 13 afdelningar och hvarje kår har sin del deri, så att hela armåen är lika snabbt färdig, som en enda kår skulle kunna vara det; hvarförutan hela maskineriet med att sramskaffa hvarenda nödvändighetsartikel är på förhand ordnadt i hvarje kärdistrikt. Inom hvardera af nämnda 13 grupper vet hvarje i förväg fullständigt, hvad han har att, göra och han har sin särskilda del af ansvaret. ÅBlott en enda nation har varit nog klok att antaga en sådan organisation och tillämpa den i dess yttersta konseqvenser — neml. den tyska. I Frankrike deremot utfärdades både generaloch detaljorder från Paris. Krigsministern måste till de 89 cheferna för rekrytdepoterna skicka befallning om, att reservmanskapet och de permitterade skulle så fort som möjligt inkallas. De 89 cheferna måste till de 39,000 mairerna skicka rullor öfver det manskap, som borde stöta till fanorna. De 39,000 mairerna skulle slutligen spåra upp dessa 100,000 man och skieka dem bort öfver hela Frankrike, så att Åfrän Mar