Göteborgsposten – 2 juni 1871, sida 1

ten att placera goda inteckningar, och industriens målsmån klaga icke heller öfver brist på rörelsekapital. Alla banker ha öfverflöd på penningar, och derföre, eller det oaktadt öppnas här en Handelsbank, hvars interimsstyrelse tillsörsäkrat verkställande direktören 10,000 rar lön och 5 94, tantieme. Denna inkomstbringande befattning lärer skola tilldelas riksbankens ombud vid diskontkontoret i Malmö, hr A. Th. Lundqvist, och man anser som ett ovanligt prof på styrelsens för Handelsbanken visshet om en stor och vinstgifvande verksamhet, att den verkställande direktören fcks bohötver ega någon personlig kännedom om hufvudstadens affarsmän, bvilket också är förbållandet med hr Lundqvist, som nu i 11 år varit bosatt i Malmö. gemonsamme vän br X., som tagit aktier i Handelsbanken, har beräknat att den skall gifva 16 4 i årlig utdelning. Den kommer, säger han, att dela vinsten med öfriga härvarande banker och bankirer. Dessa äro: Riksbanken, Stockholms enskilda, Skandinaviska, Mälareprovinsernas bank, Industri-, och Folkbanken samt hrr C. G. Cervin och Guilletmot Weylandt, summa åtta. Vi nöja oss med att hvardera afstår två 4; 2 gånger åtta gör 16, För riksbanken, dom ej lemnar mer än omkring 5 4 årligen, blir visserligen härut att deraf nödgas till oss afstå 2 ; men det kan nu inte hjelpas och betyder tör öfrigt på det hela taget ingenting, sager hr X. Emedan jag kommit på tal om afficer, så kan jag ej undgå erinra om den nya stalning, hvari kungl. teatern, eller de kungl. teatrarne, kommit, sedan den dramatiska teatern blitvit statens egendom. Uittillas har staten haft full eganderätt endast till det stora teaterpalatset vid Gustat Adolfs torg; men hvem har rätteligen egt de dyrbara inventarierna (dekorationer, kostymer, bibliotek m. m.)? Teatern har visserligen uppburit ett årligt statsanslag, men emedan i regeln någon brist alltid har uppstått i teaterns sluträkning, så har den godigjorts af kogungen, som jemte den ötriga k. familjen lemnat teatern ett ganska betydligt tillskott årligen, Men numera är, sedan staten blifvit ensam egare af de begge teatrarne med dertill hörande inventarier, allt kommet på en redig fot. Statsrevisionens åliggande att granska de k. toatrarnes förvaltning måste nu blifva vida mera noggrann och omfattande. För att undvika klandor för slöseri, måste teaterstyrelsen iakttaga all upptänklig sparsamhet, och en tendene dertill har redan visat sig, då vid uppförandet af Iphigonia i Aulis dekorationerna voro gamla, vallt för länge begagnade vid andra tilltällen, anmärktes det. Men dylika anmärkningar torde efter detta uteblifva eller förlora sin udd såsom berättigadt klander, då man förr just klandrat styrelsen för dess åtgärder, modiörande stora utgifter, id dyrbara uppsättningar af nya pjosor. Det är sannolikt, att den dekorativa utstyrseln hädanefter blir vida mindre praktfull, men så få vi trösta oss med att det kommer statskassan till godo, och möjligen skall sjeltve Lisa Lars försona sig med om teatern lägger mera an på kassapjosor — till statsverkets nytta. För statsrevisorerna blir det dock ett kinkigt bestyr att granska toaterförvaltningen, att pröfva om styrelsen anskaffat för stora moln eller för mänga qvadratalnar ekog — ty kubikräkningen duger ej i detta fall; om det elektriska ljuset varit för dyrt och om för mycket vin årgått vid de stora dryckesfesterna på ecenen; om kalikoförbrukningen varit normal o. e. v. Det torde hädanefter blifva nödvändigt att vid val af staterevisorer taga särskild hövsyn till deras insigtor i teaterväsendet. Att den nyligen upptäckta brefstölden å bärvarande postkontor väckt ett obehagligt uppseende, är ganska naturligt, äfrensom att man klagar öfrer otillräckliga kontroller; men jag tror att denna klagan är mindre berättigad; ty dels kan ingen absolut kontroll åstadkommas, då först och främst den nuvarande postlokalen är för den ofantligt ökade breftrafiken ytterst otjenlig, då vidare ett stort antal extra ordinarie biträden måste anlitas mot ett ytterst ringa arvode — så ringa att se derpå ej kunna lefva — och då slutligen vid afdelningen för afgående poster åtskilliga kontorsskrifvare uppnätt en hög ålder, men nödgas tjena qvar, enär den pension som tillkommer dem vid afskedstagandet är otillräckig för letnadsbebotven; då de nu åtnjuta den dehöfliga tjonstlodigheten måste de atstå en lel af inkomsterna till vikarier, hvilka åter skola aflona sina biträden — ty ingen kontorsskrifvaro kan ensam bestyra allt honom iliggande arbete — och det arvode som dessa — AEA SERIE STIPE ITIS TNA TATIEAE ANS ATEA — —