Göteborgsposten – 1 juni 1871, sida 1

Den vänliga tonen af henne, mot hvilken han varit så skoningslös, skar honom i hjertat. — Nej — nej stammade han; men åsynen af er olycka. — Låt mig gå; jag är en olycklig man. Med dessa ord brast han verkligen i tårar och rusade förbi henne. Grace omtalade saken för sin far och bad honom försöka taga reda på hvad som fattades mr Coventry. Mr Carden följde efter Coventry till stationen, och den senare, som nu återvunnit sin sjelfbeherskning och slughet, sade honom att miss Carden en tid visat en glad min som ingifvit honom förhoppningar; men då han denna morgon gaf akt på henne från en berså i trädgården såg han en sådan förtviflan afspegla sig i hennes ansigte att alla hans förhoppningar flydde, och att han reste nu derifrån för att försöka återvinna sitt lugn. Mr Carden upprepade naturligtvis denna förklaring för sin dotter, och hon blef rörd deraf. — Stackars mr Coventry! sade hon. Hvarföre skall han förspilla så mycket kärlek på mig? Hennes far talade med värma för sin vän och erinrade henne att hon ej behandlat honom väl. Hon medgaf detta genast och gick så långt i oftergift att hon sade att hon kände sig förpligtad att ej gifta sig med någon annan än mr Coventry, såvida tiden ej skulle bota honom för hans olyckliga böjelse, hvilket hon hoppades den skulle göra. Men mr Corden var ej nöjd härmed. Han bad henne