Göteborgsposten – 26 maj 1871, sida 2

land kom Thiera ait iillfälligi:s omtala Vendåmekolonnens kullstörtande. anledningen härtill var ett yttrande af general Chanzy. Då Thiers sade, att det var diplomaterna, som undert de fördragen, men generalerna, som fe dem, afbröt Charzy honom med den anmärkningen: Man borde dertör också låta generalerna råda! Härtill svarade Thiers: Jag vill med anledning af detta afbrott berätta er en anekdot, hvilken det kan i trots af de sorgliga omständigheterna vara tidsenligt att påminna om. Furst Talleyrand, denne store statsman och store diplomat, som år 1815 hade den äran att häfda det öfverväldigade Frankrikes värdighet, hade en gång afslutat en af dessa odödliga traktater. .. Ja, dessa traktater bli verkligen icke mindre stora derför, att man kullkastat Vendömekolonnen. (Länge ihållande bifallsrop). Man har begått den skurkaktiga och dumma handlingen att kullstöta ett framstående monument, upprättadt till ära för Frankrikes bragder; ty det var ju icke en enskild man, som man förherrligade genom detta monument, utan sjelfva nationen. (Ja, ja! Långvariga bifallsrop). Man kan kullkasta bronsmonumentet, men man kan icke utplåna de händelser, som voro inristade i detsamma, ur menniskornas erinring. Man kan bränna upp den bok, som man förebrär mig att hafva skrifvit, men man kan ej utplåna historien, derför att hon icke är innesluten i ett verk, och hon skall i alla tider bevara minnet at det stora snille, som genom sin allt för långt drifna äregirighet störtade Frankrike i olycka. Ilvad jag här säger, yttrade jag redan för länge sedan till en prins af det kejserliga huset, då vi en gång talade med hvarandra om slaget vid Sadowa. Det är nu en gång vårt lands öde, yttrade jag; er onkel störtade Frankrike i olycka genom sitt snille, er kusin skall störta det i olycka genom sin medelmåtta. (Bravo! bravo! Bifall.) Talleyrand hade alltså, sade jag, en gång undertecknat en af den tidens stora traktater, och man lyckönskade honom dertill i Napoleons närvaro. Kejsaren tog då Talleyrand i hand och sade till honom med den förtrolighet, som han ofta förstod att med sådan fördel använda: Ni måste likväl medgifva, Talleyrand, att jag också har litet att göra med denna traktat. Jag vill använda moralen häraf genom att säga till de herrar militärer, som klaga öfver traktaten: ÅI måsten likväl medgifva, att j också ha litet med den att göra. (Skratt och bifall.) Det är ingalunda min afsigt, m. h., att härmed rikta en förebråelse till de tappra generaler, som gjorde sin skyldighet, derför att de voro olyckliga; nej, det skulle vara skamligt att så handla, och jag skall aldrig så bete mig. (Bitall.)