Göteborgsposten – 25 maj 1871, sida 2

var ej tillåtet att inträda uti dem, alldenstund de voro så skadade att ingen knnde veta om de ej i hvilket ögonblick som helst kunde ramla; men då man tittade in genom fönstret kunde man se att knappt en enda husgerådssak förblitvit hel. I hvartenda rum rådde förstörelse, mycket liknande den jag sett i rum der en bomb slagit ner. Men besynnerligt nog undkommo några af menniskorna i dessa hus med lifvet. Jag hörde en qvinna omtala att hon hållit på att kläda sig då explosionen skedde, och att hon, ehuru vid första skakningen häftigt kastad framstupa, hade varit i stånd att stiga upp och springa nerför trapporna. Der fann hon på marken midtför huset en del af sängkläderna som blifvit utkastade genom fönstret och med dessa betäckte hon sig tills någon vänlig granne lånat henne en kjol. I afseende på henne hade det löjliga elementet snarare än det sorgliga öfvervigten, men jag bevittnade många hjertslitande scener, då personer, som varit borta ur sina hem då explosionen skedde, kommo för att få underrättelser om sina slägtingar eller vänner. Det rysliga svaret gafs otta med en rå rättframhet i ton och uttryck, som jag hos fransmän fann ovanlig; men saken var att hvarochen var för mycket uppskakad och skrämd för att söka efter fraser eller försöka fördölja en tanke som dock alltid framlyste. Jag hörde någon helt kallt säga till en stackars qvinna att hennes man omöjligen kunde ha undkommit, alldenstund man sett honom tätt intill fabriken. Men en annan, som gick omkring bärande en barnhatt af halm med röda rosetter, hvilka bildade en sällsam kontrast mot de svarta ruinerna rundtomkring, och som frågade alla dem hon mötte om de sett ett litet barn med en dylik hatt, var något lyckligare — det vill säga om det är lyckligt att till sista ögonblicket hållas i okunnighet om en verklig olycka. Ett par godhjertade menniskor gjorde sig mödan förklara för henne att de enda barn de sett springa omkring der i grannskapet hade ej burit sådana hattar, och för ett ögonblick tröstad aflägsnade hon sig för att fortfara med sitt sökande. Förbittringen mot Åversaillermördarne var så stor, att jag fruktar det värsta för de olyckliga personer som blifvit häktade på misstankar och som sannolikt äro fullkomligt oskyldiga. Under första uppbrusningen arresterade man en hel massa menniskor, och om det då inträffade att någon olycklig fånge ej kunde gifva tillfredsställande förklaring öfver hvar han varit, släpade man bort honom i triumf, antagande honom brottslig. En man blef arresterad helt enkelt derföre att han, gripen af panisk förskräckelse, rusat bort för att gömma sig och blifvit funnen liggande på magen i en vrå, halfdöd af rädsla. En hel post nationalgardister säges ha utfört en liknande reträtt, ytterligt skrämda af knallen af explosionen och den skur af kulor som de hörde slå mot husen öfver sina hufvuden och hvilka blefvo liggande öfverallt på gatorna. Jag såg gossar plocka händerna fulla af dem, så att nationalgardisterna hade måbända skäl till sin förskräckelse. Men det är att hoppas att de i framtiden skola tala mindre om och betänka sig två gånger innan de spränga Paris i luften, nu då de fått en aning om hvad en explosion vill säga. — — — CC46