Göteborgsposten – 25 maj 1871, sida 2

förklaring, att de önska vara äkta makar. En korrespondent från Paris berättar följande från de senaste dagarne af Kommunens välde: — Vid en nyligen anställd undersökning på Societe Genrale:s kontor hittade man på en ofantlig penningsumma, hvilken öfverflyttades till Kommunens kassakistor. Detta rika och mäktiga bolag har förgreningar öfver hela Paris, och dess utplundring skall ha en menlig inverkan på alla delar af landet Det hade ingenting att göra med regeringen eller staden Paris, och plundringen är ingenting annat än en stöld i stor skala. Beträffande utrymmandet af Vanves kom underrättelsen derom till Paris genom de arbetare som voro sysselsatta i katakomberna. En stenhuggare vid namn Cholley var den förste som upptäckte att det fanns nationalgardister i katakomberna och med stor svårighet befriade han ett antal sådana ur deras farliga belägenhet. Nära 1200 man skulle ha omkommit af hunger och elände i katakomberna om ej Cholley varit. Han berättar att han Lördagen d. 13 d:s kl. 6 e. m. begaf sig till sitt arbete som vanligt och nedsteg i Montrouge; han lemnade fästet Montrouge till venster om sig ech gick i riktningen mot Vanves för att komma till den plats der han hade sitt arbete. De underjordiska gångarne i denna trakt tyckas vara ytterst talrika och komplicerade. Då Cholley och hans kamrater hållit på med sitt arbete till kl. 10, träffade de på en grupp af 80 personer, anförda af en löjtnant med ett något blygt utseende, hvilken sedermera igenkändes vara en qvinna, hvilken tagit en verksam del i försvaret af Vanves, riktande kanonerna, efter hvad det påstås, med stor noggrannhet. Cholley fann denna olyckliga trupp liggande i smutsen utan ljus och lidande af köld och hunger. Han förde den genom den underjordiska labyrinten till ett ställe kalladt Vache-Noire. Etter åtskilliga vandringar, hvilka räckte i flera timmar och under hvilka en annan afdelning af den sista garnisonen i Vanves upptäcktes i den mest ömkliga belägenhet, nådde man jordytan. En stund voro de påträffade medlemmarne af garnisonen så öfverväldigade af ansträngning och verkningarne af den giftiga luft de fått inandas, att de voro ur stånd att tala. Af hvad de sedermera berättade blef det tydligt, att ett stort antal at deras kamrater fortfarande befann sig under jorden, och efter en lång undersökning i stinkande gångar, hvarest vattnet räckte ända upp till knäna, blef en annan afdelning män och tre qvinnor upptagna. Vid en tredje undersökning träffade man på ytterligare en afdelning, men oaktadt alla de ansträngningar som gjorts af den raske Cholley och hans kamrater, befaras det att många orkeslösa och sårade ännu finnas qvar i katakomberna, hvarest de skola omkomma på det grufligaste sätt om ej ögonblickliga åtgärder vidtagas för att finna dem. Att den ansedda tidskriften Revue des deux Mondes under de sista dagarne at Kommunens regemente fick dela öde med flertalet af de öfriga pariserjournalerna, genom att indragas, torde hatva berott på följande yttranden af Ch. de Mazade i det senaste häftets politiska revy: Insurrektionen i Paris — säger han — är ej blott en handling af dårskap, utan den har äfven skapat en situation som sätter Frankrikes makt och anseende i fara. Om sakernas närvarande tillstånd får fortfara, skall Frankrikes moraliska, politiska och materiella ruin bli beseglad och äfven Frankrikes enhet skall bli ifrågasatt. Denna kommunalide, som valts till sältrop för det borgerliga kriget — hvad har den att betyda? Antingen alldeles ingenting eller är den ett vidunderligt attentat mot Frankrikes makt såsom nation... Att splittra landet i kommuner vore att återvända till medeltidens republiker — 36,000 republiker, hvardera med sin egen armå, sina chefer, sitt speciella politiska system; och med okunnighet och en djerfhet som visserligen ej göra heder åt arfvingarne efter den stora franska revolutionen kallar man detta framatgående.. Det är tvärtom den mest extravaganta reaktion som ännu har uppstått mot det revolutionära Frankrikes ideer, Hr de Mazade afslutar artikeln med att påpeka att insurrektionen är lika skadlig för sjelfva Paris som för landet i allmänhet, alldenstund den försatt Paris i ett isoleradt tillstånd och vidgat den klyfta mellan hufvudstaden och provinserna, hvilken en sund politik i stället skulle ha fyllt. Det är rätt att Paris bör få styra sig sjelf; men det är ej mindre rätt att det endast bör få styra sig sjelft. En af Augsb. allg. Zeit:s korrespondenter, som åtföljde den bekante republikanaren och millionären, italienaren Chernuski, till Versailles, berättar om dennes audiens hos Thiers: Thiers mottager såsom Ludvig XIV. I en marmorsal af kolossala dimensioner, äro i tvenne rader de personer uppställda, som vänta på audiens. Två huissiers öppna dörrarne till ett praktfullt gemak och anmäla republikens president. Med lätta steg träder Thiers fram; omedelbart efter honom ett dussin generaler i galauniform med chapeau-bas. Då Thiers fick syn på Chernuski, sade han, att det var honom ett nöje att se en emigrant, som försenat