Göteborgsposten – 24 maj 1871, sida 2

heder och dermed kullstörta hela deras timliga lycka. Vi mena de falska ryktena. Huru mycket lättare har ej verlden att tro ett förklenande ord om en menniska än ett berömmande och framför allt, huru mycket lättare är det ej att få det förra rikvigt i farten-. Det är ett egendomligt drag i menniskonaturen, att man med ett visst välbebag ilar att vara den förste då det är frågan om att frambära en nyhet, äfven den obehagligaste. Det är visserligen ej alltid, som ett falskt rykte sättes igång i afsigt att skada, någon gång händer det endast för att mystifiera, eller för att begagna ett expressivt, svenskt uttryck för att drifva med folk. En utländsk tidning omtalar ett dylikt fall, hvilket vi som ett afskräckande exempel meddela åt en och hvar, som icke gjort till sitt valspråk: itand för tunga! Vi låta berättaren sjelf tala: Det var i Paris vid slutet af andra kejsardömet, då benämningen på en viss klass af individer blifvit till den grad förhatlig, att blott en skymt af misstanke, om att någon gjort sig värdig densamma, var tillräcklig att göra denna afskydd af alla — utom sina gelikar. En dag konverserade jag efter middagen i en elegant societet med en ung man, hvars bekantskap jag pjort på det cafö, der jag brukade intaga mina förfriskningar och der jag nästan dagligen med honom brukade spela ett parti domino. Det var en person med ett ovanligt fördelaktigt yttre, ett öppet och intagande väsen. Jag vill här kalla honom M. Då nalkades mig en annan af gästerna, en medelålders man, delegare i en mycket ansedd firma, som jag betecknar med bokstafven L, tog mig under armen och förde mig in i rökrummet. Känner ni den person, ni talar med?:, hviskade han. — Menar ni unga M.? Ja, mycket väl! — Afbryt genast denna bekantskap, för ert ryktes skull, ty det är en... Och nu hviskade han i mitt öra ett ord, som kom mig att blekna af harm och rodna af förtrytelse. Det är mig omöjligt, utropade jag, en så älskvärd, så förträfflig yngling ... — Schy, jag har det från säker hand, men för allt i verlden, icke mina ord igen! Han gick och lemnade mig qvar, ett offer för de plågsammaste känslor. Jag egde ingen rättighet att tvifla på min sagesmans ord... men ändå! Dock hellre för alltid afbryta denna bekantskap än att göra mig misstänkt för att vara af samma skrot och korn. Jag undvek M. vid middagen, då vi sammanträflade på caföt lotsade jag ej se honom och då han begärde förklaring öfver mitt sällsamma uppförande, svarade jag honom med kallt förakt. En dag blef jag bjuden till en högt stående embetsman; då man vid bordet hade placerat mig bredvid M., steg jag upp och lemnade sällskapet. Annu mera; jag erfor att M. blifvit förlofvad med dottern till en af mina närmaste vänner, som jag visste satte fullkomlig lit till mina ord. Ett enda förvisade fästmannen för alltid från huset. Ursinnig at raseri, manade ban ut mig. Ni vet alltiör väl, att en man af heder ej slåss med en sådan, som ni, blef mitt svar. Vid dessa hårda ord gjorde den olycklige M. icke en rörelse, med vidtuppspända ögon betraktade han mig, utstötte ett fånigt skratt och störtade ur rummet. Sedan den dagen var den fordom så muntre och glade M. fullständigt förändrad. I hela timmar kunde han sitta på caft och stirra på en tidning utan att läsa deri. Talade man till honom, började han darra och mumlade med ohörbar stämma ett osammanhängande svar. På gatan smög han sig tätt utmed husen, med sänkt hufvud och undflyende de förbigåendes blickar. Efter någon tid erfor jag, att han lemnat Frankrike och rest till Amerika. Jag flyttade från Paris och glömde bort hela saken, ända tills jag häromdagen i ett bref från en vän underrättades om att den egentlige uppbofsmannen till den sorgliga vändningen i M:s lefnadsöden, delegaren i firman L., helt plötsligt aflidit. Han hade begått den oförsigtigheten att ta sig ett bad straxt ofvanpå frukosten samt dog knall och fall, innan man hunnit efterskicka läkare. Det var en duktig karl, slutade min korrespondent, han saknas af alla, som lärt känna honom. Ett enda fel kunde man dock med fog törebrå honom och det var en obetvinglig lusta att mystifiera sin nästa. Ett af hans osmakligaste skämt och som i Paris lätt kunde skada den, på hvars bekostnad det skedde, var att belt omotiveradt hviska till någon om den eller den: Ceet un mouchard! (Det är en polisspion) — — — — — — Ha-ha ha, en dråplig historia, skrattar måhända någon, Linte illa, rätt väl ihopkommen! Nåväl måhända hela berättelsen verkligen är en historia, att den är diktad från början till slut, tron I icke ändå, go vänner, att mången lycka blifvit sköflad, mångens framtid förstörd, derföre alt det roat någon att mel eller utan skadelusta på en ledig stund, i största förtroende förstås, hviska till en god vän någonting, som börjat med: Nå! har du hört ... och slutat med: ...men för Guds skull, inte mina ord igen! Åhjo, nog won I det alltid?! —-——— LL