Göteborgsposten – 22 maj 1871, sida 2

Från Utlandet. Då dessa rader nedskrifvas, har telegrafen ävnu icke bragt oss någon underrättelse om, att Versaillorarmån skridit till det länge förberedda och bebådade hufvudangreppet mot Paris. Bombardementet har fortsatts med stor häftighet, och några artilleri-förpostfäktningar tyckas ha stått, ehuru utan någon betydenhet. Kommunen använder de mest förtviflade medel för att i sista ögonblicket öka den styrka, med hvilken den vill försöka att afslå en stormning. Man omringar det ena arrondissementet efter det andra, genomsöker omsorgslullt hvarje hus och bortsläpar alla män, som tyckas vara mellan 19 och 40 år. Denna pressning väcker stor förbittring, och kommunen vågar icke skicka de soldater, som den på detta sätt skaffat sig, ut till kamp på öppna fältet, emedan erfarenheten visat, att de vid första skottet taga till flykten. De skickas derför ut till ett fäste, hvarifrån de ha svårt att gå öfver till fienden, och tillbaka till Paris kunna de icke komma, emedaa portarne stängas eller spärras hvarje afton. Det lyckas icke desto mindre många att undkomma eller att hålla sig dolda i Paris, och talrika exempel anföras från de sista dagarne på, alt unga män kommit undan med bantågen, klädda som fruntimmer. Af denna anledning har Kommunen också låtit skärpa undersökningen af bantågen. Om detta pressningssystem skrifver en korresp. från Paris til Times bl. a.: En hvar, som icke har särdeles giltiga ursäkter eller en god vån i kommunalradet, blir utan vidare instucken i marschbataljonerna. Det lyckas likväl ett betydande antal att undandraga sig denna tvungna tjenst. I Grand otel, der jag är den siste gästen, ha sålunda tvenne tjenare hållit sig gömda; den ene af dem hade upprepade gånger jagats af nationalgardes kompanier, men han förstod så ypperligt att dölja sig i det öfvergifna hotellet, der han kände hvarje vig, att man aldrig lyckades att taga honom. Hans broder tjente i Versaillerarmen. Till slut tröttnade han vid leken och flyktade från Paris. Den andre tjenaren var så till vida lyckligare lottad, som hans bataljon tillhörde en annan del af staden. Samma erfarenhet ha äfven mina bekanta gjort. Det finnes knappast något större hus i Paris, hvarest icke personer dölja sig, hvilka undandragit sig tjenstgöring. Icke sällan taga genstridiga militärpligtiga sin tillflykt till förklädnader, i det att de liksom den snabbfotade Achilles ikläda sig qvinnodrägt. En af mina vänner reste häromdagen med ett bantåg till S:t Denis och fann der en dame med ett högst blygt och tillbakadraget sätt, hvilken likväl bragte honom i formlig förskräckelse genom att plötsligt framtaga ett cigarrfodral. Denna förskräckelse öfvergick till munterhet, då damen uppriktigt erkände, att hon var en ung man, som anlagt denna förklädnad för att komma undan från sin bataljon i Paris. Sådana försök till flykt förefalla hvarje dag, men blifva allt svårare. Samme korresp. meddelar under den 15 d:s följande intressanta upplysningar angående organisationen af Kommunens krigsdepartement: Den nye krigsdelegerade, hvilken till stabschefer valt tvenne af sina fordna medarbetare i ÅRåveilt (hr Delescluze), har allt hittills icke gifvit någon kraftig impuls åt det departement, som han djerft påtog sig att leda. Helt och hållet okunnig i alla miiitära srågor, söker han snarare att genom proklamationer öka krigarens mod, än att upprätta regelbunden ordning inom de olika verksamhetsgrenarne af sitt fögderi. Vid hans sida se vi i full verksamhet la Commission de la Guerre, hvars mest bekanta medlemmar äro: Arnold, organisatör af nationalgardet; Avrial, direktör för artilleriet; Varlin, i spetsen för intendenturen; och Bergeret, som har under sig vården af de jordsäckar, hvilka ligga upp