Göteborgsposten – 22 maj 1871, sida 1

land, hvilket kallas fattigt och ändå är så rikt på både andliga och materiella tillgångar, detta fria, herrliga land, som vi med stolthet kalla vårt dyra, älskade fädernesland. Må Gud det nådeligen välsigna och bevara, så visst som vi allesammaa ämna uppbjuda våra sista menskliga krafter till dess skydd. Mina herrar! Vi skiljas nu åt och ovisst är, hvilka af oss skola komma tillbaka för att fortsätta det afbrutna arbetet. Särskildt är det för mig mycket osäkert, om jag mer skall bland eder intaga den hedersplats, som under fem års tid varit mig anvisad. Tillåten mig då, att i det farväl vii denna stund inbördes säga hvarandra få af hela min själ infläta mitt eget farväl till eder alla. Många gånger tillförene har jag uttryckt min tacksamhet för oafbrutet förtroende, pålitlig vänskap och öfverseende välvilja. Jag har vid detta tillfälle anledning att, om det vore mig möjligt, uttrycka den starkare än någonsin, eftersom I hatven visat mig hedern att vilja behålla min bild i eder samlingssal, äfven sedan personen för länge sedan är borta. Förunnen äfven åt bilden allt framgent ett litet vänligt rum i edra hjertan. Jag glömmer aldrig, hvad I redan gifvit mig, och boppas att, hvarhelst i verlden min plats må blifva, alltid kunna glädjas öfver edra handlingar och uppriktigt höja mitt: letve riksdagens Andra kammare! Slutligen betygade grossh. L. J. Hierta, som å kammarens vägnar besvarade detta helsningstal, i hjertliga ordalag erkebiskop Sundberg kammarens tåcksamhet för den outtröitliga möda och aldrig svikande oväld och skarpsinne, hvarmed öfverläggningarne så väl vid denna som do fyra föregående riksdagarne blifvit ledda, samt uttalade den förhopningen, att Andra kammaren, oaktadt det tvitvel, hvartill hr erkebiskopens ord kunde gifva anledning, skulle åtminstone för den måhända snart inträffande urtima riksdagen få se sin talmansstol intagas af samme man, som hittills på ett så utmärkt sätt fyllt densamma.