Göteborgsposten – 17 maj 1871, sida 1

5åDT TIII TIKSdAÅEns Prolning 1iråmlagga 101lag til införande af accis å tobak. — Om lenna framställning antagits såsom riksdagens veslut, så torde den åtgärden blifvit nödvänlig, att en komitt för ärendets behandling blifvit tillsatt, och då hade väl alla de som nitälskat för saken bordt i denna komit inkallas. Jag kan dock lätt fatta i hvilken förlägenhet de snart skulle kommit; de skulle mött praktiska svårigheter, hvars beskaffenhet de nu knappast ana, och de skulle icke förmätt undanrödja dem. Emellertid föll frågan, och troligen kommer den icke vidare att upptagas, så vida ej någon riksdagsman skulle företaga sig, och lyckas, att utarbeta ett förslag till accislag. Oaktadt de tätt på hvarandra följande sammanträdena och den rådande brådskan, gaf sig Andra kammaren god tid för behandlingen af lagutskottets utlåtande, föranledt af motionerna angående ändring i lagens stadganden om mannens målsmansrätt öfver hustrun. Lagutskottet hade ej velat gå längre än till ett lagstadgande, genom hvilket hustrun berättigades att medelst äktenskapsförord få råda cfver sin enskilda egendom; men hr Carlen hade inom utskottet töreslagit ett tillägg, att älven om äktenskapstörord icke blifvit upprättadt, hustrun skulle vara berättigad att etter anmälan hos domaren vinna boskilnad och således när som helst berättigad att sjelf förvalta hvad henne enskildt tillhör samt hvad hon efter boskilnaden kan ärtva eller förvärkva. Mot utskottets förslag och mot hvarje ändring i nu gällande lag rörande mannens målsmanskap för hustrun uppträdde endast frih. Åkerhjelm; för utskottets förslag talade isynnerhet grefve Sparre och hr Kolmodin med mycken liflighet; den förre erinrade mot hr Carlns förslag att det kunde medföra vådliga följder och att, om än männen ofta vore tyranner och elösare, borde man ej förbise att afven hustrurna missbrukade sin makt och icke alla voro mönster för godhet. Hr Kolmodin, som fick ordet samtidigt med Upsalasångarnes ankomst till det närbelägna Riddarhustorget, började eitt föredrag med den skämtsamma anmärkningeu att han fann de flesta platserna tomma, enär deras innebatvare begitvit sig bort för att åse hvad som derutantör tilldrog sig. Men till de fi uppmärksamma åhörarnes besinnande ville han meddela att — och så skildrade han äfven de vådor som lågo i hr Carlöns förslag, hvilket deremot med mycken ekarpsinnighet af hr C. försvarades och understöddes af hrr IIierta, Key, Wijk, Per Nilsson i Espö samt srih. Gripenstedt, hvilken dock önskade en förändring i törslaget. Att emellertid majoriteten i kammaren, de djupa lederna, icke vill frånsäga sig målsmanskapet öfver hustrun, utan bibehålla styret, framgick deraf att endast 48 röstade för hr Carlns förslag. Om man skall döma efter ett at Andra kammaren nu fattadt beslut, kommer det troligen att dröja mycket länge innan ett nytt myntsystem, grundadt på guld, blir här infördt. Kammarens majoritet (105) kunde omöjligt fatta att någon den rivgaste fördel vinnes derigenom att guldmynt, grundade på carolinen såsom myntenhet, präglas å valörer at 2!( samt 5 carolin; och huru begära det, då samma högst upplysta majoritet anser papporsettorna fullt ut lika behofliga som långkatekesen. Dertill kommer att förslaget om carolin-prägliogen hade väckts af hr A. O. Wallenberg. Till de många redan producerade bevisen derpå att ett ganska stort antal ledamöter i Andra kammaren alls icke hyser benägenhet ens för den nuvarande varnepligten, kan nu läggas ett ytterligare, som framkom igår. K. M:t hade till anskaffande af utredningspersedlar åt beväringen äskat ett extra anslag af i rundt tal 2,771,000 rdr, hvilken framställning på det sätt af statsutskottet förordata, att tör det afsedda ändamålet nu skall beviljas 805,000 rdr, hvaraf såsom extra anslag för 1872 skulle anvisas 400,000 rdr. Häremot uppträdde ett prydligt femtal, nemligen hrr Sven Nilsson i Osterslöf, Jöns Pehrsson, Carl Ifvarsson, Hierta och — Mankell. De tre förstnämnda förmenade, att då den allmänna värnepligten icke antagits af riksdagen, så kunde det alls icke komma ifråga att nu anvisa medel till beväringens munderingspersedlar, och ansågo den frågan dessutom såsom fallen med värnepligtsfrågan. Hr Mankell anslog samma ton, men kunde dock ej bestrida att utredningspersedlar vore behöfliga om man skulle hafva något gagn af beväringen. Hr Hierta ville icke heller absolut bestrida denna omständighet, men ansåg ingen fara uppstå om saken uppsköts till en annan riksdag (antagligen ju längre fram i tiden desto bättre) och trodde, utan att dock vilja bestämdt påstå det, att det kanske nästan skulle gå för sig att först nära en blifvande mobilisering anskaffa de ifrågavarande persedlarne. Hr Sven NIsson gick så långt, att han i förslaget spårade ett försök att lurendreja in ökade beväringsöfningar utan ändring i beväringslagen. Men dessa singuliera patrioter bemöttes ganska allvarsamt af grefve Posse, friherrarne af Schmidt, John Ericson, Gripenstedt och Alströmer samt af hrr Mannerskantz, Almqvist, Jan Andersson och Bergström (statsrådet). De upplyste att det icke förhölle sig så som å motsidan uppgifvits, att denna fråga stod i gemenskap med beväringslagens antagande eller förkastande, och att anslaget absolut behöfdes för beväringens användbarhet. Hvad utskottet föreslagit beviljades, men — — MD er 2 —0 — — — mm