Göteborgsposten – 16 maj 1871, sida 1

sig från uppstämmandet af segersånger, tillkom det nämnde utskott att behandla sådana delar af landtförsvaret, som dels icke hade sammanhang med frågan om indelningsverket och dels kräfde längre tid i och för ordnande eller uppbringande till tidsenlig styrka. Detta åliggande har utskottet fullgjort i två betänkanden, af hvilka det senare afgifvits i stor brådska, enär utskottet ansett att detta betänkande kunde af riksdagen behandlas inom den i 109:de 5 reger.-formen förutsatta tid för statsreglingens ordnande. — Dessa betänkanden blefvo i det hufvudsakligaste af Första kammaren godkända. Det väsendtligaste undantaget var att kammaren till indelta armåns och Wermlands fältjägareregementes vapenöfningar beviljade 1,100,000 rdr, utgörande detta belopp omkr. 30,000 rdr mindre än K. M:t begärt, men 100,000 rdr mer än utskottet tillstyrkt. I Andra kammaren förkastades utskottets förslag att af artilleriets fältbatterier, 30 till antalet, skulle sex organiseras såsom ridande och två såsom fotartilleri, men de öfriga såsom åkande artilleri; och i stället antogs K. M:ts förslag att af de 30 batterierna skulle två organiseras såsom fotartilleri, men de öfriga såsom åkande. Till detta besluts fattande föranleddes kammaren endast af den omständigheten att K. M:ts förslag medförde en mindre kostnad än utskottets. Det anmärkningsvärda härvid var att statsutskottets förslag förfäktades af grefve Posse samt af de trenne inom kammaren, hvilka tjenat vid artilleriet och hvilkas omdöme i frågan således hvilade på en säkrare grund än dilettanternas. Frih. Gripenstedt och vice talmannen Mannerskantz tillhöra nemligen den törstnämnda kategorien; men det skall tvifvelsutan förvåna er att jag till den äfven hänför hr Sven Nilsson i Österslöf, icke derföre att han försvarade utskottets förslag, utan derföre att äfven han tjenat vid artilleriet; detta är emellertid ett faktum, om hvilket hans biografer icke haft kunskap, men som för mig är ett nöje att framhålla. K. M:ts förslag deremot förordades af hrr Åstrand och Sjöberg samt af frih. Ericson och hr Mankell, hvilken visserligen också, men egentligen blott pro forma varit anställd vid artilleriet och för öfrigt endast ungefär lika många dagar, som Sven Nilsson månader, så att om dessa begge representanters erfarenhet på artilleriområdet jemföres, torde den senares vara af vida större betydenhet än den förres. Krigsministern upplyste under debatten att han visst icke bestridde det ridande artilleriets företräden (frågan rörde egentligen Wendes artilleri, som är ridande), men regeringens förslag hade tillkommit af ekonomiska skäl. Euellertid har den gemensamma voteringen slagit så ut, att statsutskottets framställning blef godkänd. Ehuru det bordt ligga Andra kammarens till bondeståndet hörande ledamöter synnerligt varmt om hiertat, att beväringsmanskapet under öfningstiden icke må utsättas för en oblid väderleks för helsan menliga verkningar, och de således bort med välvilja omfatta det af K. M:t begärda anslaget till barackbyggnader å mötesplatserna, så bifölls dock ej denna framställning — .af utskottet icke heller förordad — fastän utskottet hyste den åsigt att begagnandet af baracker i stället för tält skulle medföra både besparing och andra fördelar. Obenägenheten i detta afseende utgör ett ytterligare bevis derpå, att redan den nu stadgade värnepligten är för allmogen motbjudande och att hvarje utväg anlitas for att minska tiden för beväringens vapenöfning. Icke mindre karakteristiskt är ett annat af Andra kammaren fattadt beslut. Vid nästan alla indelta regementen befinnas lokalerna för gevärsoch persedelförråden å mötesplatserna otillräckliga — en gifven följd deraf att dessa effekter högst betydligt ökats; men på samma gång utskottet medgaf det vara af högsta vigt att gevärsförråden snart sättas i stånd att kunna emottaga de nya gevär som nu skola till beväringsklassernas begagnande utdelas, så beviljades endast 25,000 rdr i stället för 150,000 rdr, sam at K. M:t begärts. Följden derat måste naturligen blifva att den utvidgning af gevärsförråden som med förstnämnda summa kan åstadkommas blir otillräcklig och att den som längre fram absolut måste ske då medför en större utgift. Det torde särskildt böra omnämnas, att ehuru frih. Ericson sjelf varit anställd vid ett indelt regemente och således icke gerna kan vara okunnig om de nuvarande gevärsoch persedelförrådens å mötesplatserna otillräcklighet, talade han dock endast för den lägre summans beviljande. Månne han så skulle gjort