Göteborgsposten – 15 maj 1871, sida 2

under föregifvande af att söka efter vapen, men sannolikt för att i stället roffa dess valutor och dyrbarheter. En folkfest i Tuilerierna. En korrespondent till Times skrifver d. 7 d:s från Paris bl. a. följande: Till följeaf hvad som stod tryckt på stora plakater. som denna morgon voro uppklistrade på husknutarne i Paris, passerade jag genom porten till Tuileriernas privata trädgård och gick i sällskap med en hop medborgare af alla klasser genom de rum som för blott några månader sedan beboddes at ex-kejsaren och kejsarinnan. Det tryckta tillkännagifvandet innehöll, att man mot den blygsamma afgiften af 50 centimer kunde få bese de rum, i hvilka tyrannen bott, men att man, i händelse man skulle finna sig böjd att köpa biljetter till den konsert,hvarigenom dessa salonger slutligen skulle bli till något gagn för folket, finge bese rummen gratis. Jag köpte en biljett och förenade mig med en folkström som tillhörde alla nationaliteter och samhällsklasser, och hvars anmärkningar och kritik voro mycket uppbyggliga att ahöra. Der funnos minutbandlare med sina hustrur, hvilka syntes vara belt glada öfver detta tillfälle till förströelse; herrar, hvilka buro nationalgardistbyxor under grå jackor eller medborgareblusar; husmödrar som stodo gapande af förväning öfver vågguälningarne; der funnos damer i hattar och koftor af nyaste moden, kritiserande gardinerna och föraktfullt pekande med parasollerna på de urblekta draperierna; personer som kände sig betryckta i dessa salar der allt vittnade om förgången ära och personer som harmades öfver att de innersta gömmorna i en kejserlig boning lågo i öppen dag utsatta för innevåuarnes i Belleville och La Villette skämt och hån. Hvarje klass af det parisiska samhället var representerad i den hop som trängdes i rummen, men den sorgligaste anblicken företedde ett par utlefvade veteraner från Invalidhoteilet, hvilka stodo lutade mot den stora trappans balustrad och med hopknäppta läppar betraktade de tjenstgörande nationalgardister som promenerade nedanför. Trapporna voro belamrade med sängkläder och kökskärl, skjortor och strumpor som hängde till torkning öfver de förgylda ledstängerna, under det bänkar och bord voro uppställda på den rymliga platsen nedanför trappan, på hvilka suto nationalgardister, hvilkas i allmänhet vårdslösa och smutsiga utseende bildade en skarp kontrast mot de rika marmorornamenter och förgyllningar som tjenade till bakgrund åt deras gestalter. Mer eller mindre stympade och skrynkliga uppbrottsordres hängde i fragmenter på de panelade väggarne; namn, ditklottrade med blyerts eller bläck, och namn ristade med knappnålar vanpryda dörrarne och väggen vid trappan. En skildtvakt stod vid hvarje dörr för att se efter att medborgarne uppförde sig hyggligt — ett försigtighetsmått som ingalunda var onödigt att döma etter utseendet af vissa medlemmar at den hop som trängdes der. I Salle de la Paix voro åtskilliga qvinnor sysselsatta med att göra ett antal stolar i ordning för den utlofvade konserten, och i Salle des Marechaux, hvarest konserten skulle gifvas, voro sammetsbeklädda bänkar redan upptagna af gamla damer i hvita mössor och med korgar i händerna, hvilka damer visade en högst beslutsam min, som om de föresatt sig att sitta der under förberedelserna lika väl som under sjelfva konserten och ytterligare fortfara att sitta der tills de blefve bortdrifna med svärd eller bajonett. Salle des Marechaux existerar nu endast till namnet, ty män på stegar vore sysselsatta med att betäcka de porträtter som pryda väggarne med sidenduk — som jag förmodar för att de franska hjeltarnes förgångna ära ej skall komma nationalgardets glans att förblekna. Hvita dukar bundos öfver bysterna af Napoleons generaler och allt som påminte om det förflutna utplänades omsorgsfullt. Brocadpanelningen i Salle du Trone var föremål för många anmärkningar bland damerna, lika väl som tapeterna i Salle des Gobelins; och öfver den totala frånvaron at alla möbler gjorde man fritt sina kommentarier öfverallt. 1 j en stol eller en fönsterskarm, ej ens en dörrplåt eller ett handtag äro synliga i något rum med undantag af dem som användas till konserterna, och den frågan uppstår helt naturligt: Ivart har allt sammans tagit vägen? Just denna fråga gjordes så ofta till en äldre borgare som stod på post vid ändan af Salle de Diane, att han slutligen blef helt brydd, och då han fick se guldränderna på min mössa tog han mig för en högre officer och bad om en törklaring. Som man vet förde man bort stora kistor under tiden före Sådan, sade han,men med all deras slughet kunna de väl ej ha tört med sig allting ur ett palats som är så stort som detta, eller hur? Kejsarinnans sängkammare ådrog sig mycken uppmärksamhet, alldenstund Chaplins förtjusande dekorationer väckte tillräckligt intresse obervende af möblernas frånvaro. På väggen i ett slags bibliotek hängde ett stort plakat, hvilket uppmanade allmänheten att vända sin uppmärksamhet på de hemliga anordningarne i en nisch hvarigenom kejsarinnan erhöll sina kläder och sitt linne från något förråd deruppöfver, och en gammal dtame som stått en stund och noga granskat alla detaljerna utropade derefter suckande och med en skakning på hufvudet: Huru dumt var det ej ändå af dem att ej ha gjort något för oss, så att de fortfarande kunnat få bo i detta paradis!. Huru olika var ej kejsarinnans rum denna morgon, tomt på möbler och öfverfyldt af dräggen af Paris befolkning, mot den qväll då jag sist såg det, samma qväll hon begaf sig på flykten, då sängkläder lågo qvar på golfvet och handskar samt en mängd andra qvinnliga toilette-artiklar antydde att det nyss varit bebodt! Allt var då tyst derinne — en tystnad som förebådade en kommande storm; nu gåfvo väggarne genljud af ett vanvördigt stampande, och vårsolens strålar strömmade in genom öppnade fönster, medan man från gatan neditrån hörde rop sådana som: Le Vengeur-. Le Cri du Peuplel, Le dernier ordre du Comitäö du Salut Public; och rökhvirflar omkring triumfbågen påminte oss om att bombardementet fortfarande pågick. En refickterande skildtvakt vid dörren till cabinet de travail bad mig betrakta porträtterna som hängde öfver dörrarne. Dessa äro kvjsarinnans favoritdamer, sade han; skulle man ej kunna tro dem vara salopines från Montespans period? Och dessa damer skulle vara mönster för qvinnorna i vårt land — ej underligt att Paris blifvit det Gomorrah som det är!t. På aftonen blef konserten gifven och det kejserliga palatset erbjöd en egendomligt brokig anblick. Medlemmar af la Commune gingo omkring och sökte bereda sig plats på de bänkar som redan voro besatta af den påpassliga mobben, bland hvilken man nu fick höra sådana samtal, som säkerligen aldrig förr hörts inom dessa höga väggar. Emellertid växte hopen och omkring kl. 8 voro mottagningsrummen öfverfyllda, och c:a 2000 personer stodo fortfarande i trädgården utanföre. De buro sin missrakning med det goda lynne som karakteriserar en fransk folkhbop, skrattade åt situationens löjliga sida och hviftade skämtsamt åt hvarandra med de biljetter som de aldrig skulle komma att använda. Efterhand blef hela jardin privå full af folk, som blickade upp mot de upplysta fönstren eller suto på