Göteborgsposten – 15 maj 1871, sida 1

Amboyne tog denna och öppnade Jaels mun med mera lätthet än han väntat. — Detta är ott godt tecken sade han. Han införde med stor varsamhet bälgröret i hennes mun, tryckte sakta ihop bälgen och drog den åter tillbaka. Sedan han gjort detta upprepade gånger hördes något liknande en suck komma fram ur Jaels bröst. Doktorn lado bort bälgen, kände på hjertat och undersökte ögonen. — Besynnerligt! sade han. Gif hit litet konjak. Det liknar mera en svimning än drunkning. Han lade henne på ryggen och strök konjak på hennes näsborrar och öron. Efter en stund rörde hen hela kroppen och lät höra en svag avidan. Raby uppgaf ett rop af glädje. — Hon är räddad! utbrast han. Hon är räddad! Han sprang omkring i rummet som en pojke och ifrig att visa sig verksam på ett eller annat sätt, företog han sig i brist på annat att ringa på den qvinnliga tjenotepersonalen. Men Ambopue ville ej höra talas om något sådant. — Lås tvärtom till dörren, sade han, så att ingen annan än ni och jag få bevittna den stackars flickaus sorg, då hon kommer tillbaka till denna bittra verlden. Raby, tillslut ej era ögon för sanningen. Detta var ingen tillfällighet. — Jag fruktar det, sade Raby. Hon känner till vattnet lika väl som jeg gör och hon valde ut den djupaste dammen; stackars flicka! stackars flicka!