Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 3

hvilka mera öfverensstämma med scenerna på en bymarknad än ordningen i en af landets nerhet en hop dem åtföljande löst folk, till den tid som mönstringen pågått, men detta har icke ledt till åsyftad och önskvärd verkan. Oss synes det, som om stängningsförbudet med allt fog skulle kunna utsträckas ända derhän, att såväl utskänkningssom utminuteringsställen i Majorna, Masthugget och Hagorna hölles tillslutna från kl. 8 på aftonen före mönstringsdagen tills påföljande f. m. Det härigenom förorsakade intrånget i Åden borgerliga näringen, hvaröfver utan tvifvel klagovisor i korus skulle uppstiga från hvarje dylikt Bacchi-tempel, anse vi fullt berättigadt, ty tvångsåtgärder måste vara tillåtna i sådane fall, der både den ene och den andre konseqvent, år efter år, mönstring efter mönstring, ådagalägger förakt mot föreskrifter, upprättade i afsigt att tillförsäkra samhället ostördt lugn och ro för skrän, slagsmål och uppträden, största städer. Vidare har man klagat öfver, att ej blott de mönstringsskyldige utan äfven och isynstörsta delen bestående af halfvuxna ynglingar och pojkar, gjort sitt bästa vid anordnandet af de bullersamma upptågen. Då polisbetjening varit posterad vid uppgången till Cellfängelset, der mönstringen nu sker, och en stark polisstyrka patrullerat på Torggatan, ha orostiftarne varit nödsakade att förlägga skådeplatsen för sina våldsbragder till närgränsande gator, hvilka de genomtågat under upphäfvandet at ursinniga skrik, dem man snarare kunnat misstänka härleda sig från en flock af eldvatten berusade Årödskinn än från innevånare i ett civiliseradt land samt här och der etablerande ett stilla slagsmål med thy åtföljande oqvädinsord och blodviten. Nå ja, allt det der är visserligen högst bedröfligt, utbrister någon, men var då så god att uppge något medel att ändra det ötverklagade forhålladet! Vi vilja försöka att framställa ett förslag, som med lätthet åtminstone kan pröfvas och möjligen till ej ringa del åstadkomma åsyftad törändring och förbättring. Mönstringarne förflyttas från Cellfängelset till artillerietablissementet å Otterhällan, hvilket, som bekant, kan fullkomligt cernerag från den yttre verlden och hvars belägenhet är sådan, att de mönstringsskyldige för att infinna sig der knappast behöfva sätta sina fötter på någon af stadens gator. Ordningen inom fästningen upprätthålles af manskap från Göta artilleri och utom densamma af polisbetjening. Båda dessa makter samverkande till ett mål — lugnets och ordningens upprätthållande — skulle utan tvifvel åstadkomma förvånande resultater, isynnerhet om den ofvan antydda inskränkning i bränvinsutskänkningen samtidigt kunde åvägabringas. Vi ha här framlagt planen till vederbörandes bepröfvande, dervid så att säga endast uppdragande konturerna af densamma; syneg den praktiskt användbar torde detaljernas utarbetande falla sig lätt nog, särdeles som vi äro öfvertygade om, att både den militäraoch polismyndigheten äro på det högsta intresserade af att förvandla frågan från ett blott önskningsmål till en angenäm verklighet. Innan vi afsluta detta mer än vanligt allvarliga kapitel ur dagens krönika, vilja vi tillägga några ord rörande ett annat behjertansvärdt förbållande. Hvem finnes väl, som ej någon gång blifvit smärtsamt berörd af det sorgliga skådespel, då en drucken eller af annan orsak till rättvisans tempel destinerad individ, eskorterad af tvenne eller flera polismän förpassats till destinationsorten, omgifven af en oupphörligt växande folkhop? Hvem har ej hört dessa ursinniga eder och förbannelser, ej sett dessa vilda, men vanmäktiga försök att slita sig lös, dessa brottningar, härdragningar och kindpustningar, som skola förskaffa det olyckliga offret en ytterligare tillökning i en redan at den ursprungliga förseelsen betingad, töga efterlängtad strafftid? Hvem har slutligen ej funnit att polismännen, huru hofsamt de än sökt uppföra sig — och detta hör numera, dessbättre, ej till sällsyntheterna — dock sällan om ens någonsin lyckas att för sitt lofliga och lagenliga förfarande väcka sympatier hos den omgifvande allmänheten, utan istället, jemte delinqventens städse brusande ström af superlativa oqvädinsord, hugnats med uppmuntringar i en allt utom sympatetisk form, såsom t. ex.: Åh, de ä både synd och skam att handtera menniskor på de viset eller di förbannade polisera sc hur di bär sej åt med en stackare o. s. v. Huru nu förekomma dylika scener? Jo, poliskammaren förskaffar sig helt enkelt ett åkdon, i likhet med hvad fallet är i flera af utlandets större städer, förfärdigadt af tillräckligt solidt material att motstå alla kvuffar och utbrott af dåligt lynne hos den åkande samt så konstrueradt, att en eller flera personer med lättbet deri kan instufvas. Detta åkdon står städse förspändt i någon af stadens lokaler t. ex. stadshuset, färdigt att vid första reAvIiasitjion scenast ila S.tan ill dan nlate Klan