Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 2

dan den icke förfogar öfver derför tillräckliga krafter. För öfrigt är Kommunen sjelf stadd i upplösning. Fästet Issys fall och eldens inställande från Vanves, hvars utrymmande förestår, enl. underrättelse från Paris, synes hafva bragt modlösheten till dess spets. Rossel, som efter Cluseret och Dombrowski erhöll den militära diktaturen i Paris, bar i en skrifvelse till Kommunen förklarat att han ämnar draga sig tillbaka, derför att han ej längre kunde bli åtlydd och emedan nationalgardisterna höllo sig undan från fanan, så att t. ex. centralkomiten i stället för 10,000 man en dag blott kunnat skicka honom 7000 man i undsättning. Sin vana likmätigt, har Kommunen låtit häkta Rossel och nu i stället öfverlemnat militärdiktaturen åt Dombrowski. Med Rossel försvinner den egentliga militäriskt ledande anden i insurgenternas försvar. Dombrowski är tapper krigare. men anses icke ha några fältherretalanger. Åfven han skall dock bortspolas af upprorets ström, då han i sin ordning måste vika för Versaillertruppernas öfverlägsenhet, hvilka visserligen rycka framåt med en långsamhet, som kan göra Frankrikes och ordningens vänner förtviflade, men likväl alltjemt skrida framåt och ännu icke verkligen förlorat någon vigtig position, der de en gång fått fast fot. Det är likväl icke blott upproret i Paris, som försvårar fredsarbetet. Man bar neml. helt plötsligt kommit på spåren ett nytt attentat mot Frankrikes inre fredsarbete. Gambetta har neml. till d. 12 Maj inkallat till Bordeaux en församling af municipalråd från de städer, hvilka ega mer än ett visst befolkningsminimum. Denna församling skulle skenbarligen ha till ändamål att söka åvägabringa en försoning mellan Versailles och Paris, men skulle faktiskt leda till skapandet af en ny regering under Gambettas auspicier — och huru brandröda dessa äro, känner man tillräckligt. Versaillerregeringen har derför äfven skyndat att förbjuda denna församlings hållande och utfärdat häktningsorder mot Gambetta, som likväl skall ännu vara fri. På derom gjord interpellation, har inrikesministern Picard inom nationalförsamlingen afgilvit det svar, att regeringen haft rätt i sin åtgärd. Han sade, att de e. k. republikanerna ki änka grundvalen för hvarje författning och nedsjunka till uppviglare, då de vilja ställa en annan församling öfver nationalförsamlingen. Detta måste förekommas, och derför har regeringen vidtagit de kraftigaste åtgärder. Versaillerregeringen skall nu, då hon får sina trupper tillbaka från Tyskland, äfven kunna med större kraft gripa sig an med undertryckandet af upproret i Algier, hvilket nu icke allenast är inskränkt till araber och kabyler, utan äfven gripit europeerna, fransmännen derstädes, hvilka vilja bilda en sjelfständig nation och förklara sig oberoende at Frankrike. Det påstås, att hela Kabylien och provinsen Constantineh icke mera erkänna Frankrikes autoritet, hvilken endast åtlydes i sjeltva Algier och närmaste trakten deromkring. På Korsika röra sig bonapartisterna, och ett manifest, undertecknadt med en massa namn, har utgått derifrån, hvari förklaras, att Korsika troget fasthåller vid kejsardömet. Stämningen på ön är sådan, att en tidning anmärker, att om Napoleon ännu voro frisk och stark, så skulle han kunna skynda ull denna ö, resa befolkningen derstädvs och med sina tillgifna skaror begifva sig ull cen franska och der landstiga, för att i detta fall afven efterfölja sin farbrors föredöme i utilykton från Elba, Lägg härtill, att Versaillerregeringen måste rensa i lagstittningsoch administrav:v väg en mängd abnormiteter samt utfinna möjlighe till besparingar i utgifter, de der kunna underlätta för Frankrike de oerhörda krigsbördor, som Tysklands vapenlycka åsamka det, — och man måste erkänna, att hon bar ett svårt arbete, under hvilket mången yngre och starkare man, än den gamle Thiers, skulle svigta. Men äfven detta är icke nog, ty Thiers måste hålla stången jemväl mot den monarkiskt sinnade majoriteten i den nationalforsamling, på hvilken han just måste stödja sig, emedan den är lagligt vald af folket och dermed ger honom hans starkaste vapen mot alla de lidelser, hvilka strätva att spränga samfundsbanden i det arma landet. M endomekolonnen föll icke d. 8 d:s derI