Göteborgsposten – 10 maj 1871, sida 1

detta blifva lika svårt för de till riksdagsmannaval röstberättigade i rikets samtlige städer. I ganska många skulle det blifva nästan omöjligt att erhålla det bestämda antalet så qvalificerade som här oundgängligt erfordras. Det befinnes ju ofta ganska svärt både i städerna och på landet att påträsta en upplyst man, tullt lämplig till riksdagsfallmäktig, och i detta fall kan väl med bestämdhet påstås att valen ganska ofta Ålemna mycket öfrigt att önska. — Ehuru den gjorda anmärkningen visserligen icke är utan betydenhet, och försvarades af några talare, anfördes mot densamma af andra talare skäl som tvifvelsutan vägde lika tungt i vågskålen. Önskligt vore emellertid om utskottet kunde finna något sätt för nämndens utväljande, som blef fullt tillfredsställande. Särdeles betecknande var att det nuvarande ansvaringssystemet nästan alls icke vidrördes — så förhatligt har det blifvit. Det var endast två ledamöter af Andra kammaren som yrkade att hela förslaget skulle förkastas. Att den ene var hr Jöns Pehrsson väckte ingen förundran, icke ens då han förklarade att detta förslag utgjorde Ådet farligaste anfall mot tryckfriheten som egt rum sedan 1812. Men mera oväntadt var det måhända att den andre var hr Sven Nilsson i Osterslöf, hvilken — antagligen för att bjuda öfver hr Jöns Pehrsson i kraftuttryck — påstod att det framlagda förslaget till tryckfrihetsförordning rätteligen var en trycktvångsförordning. Frånräknar man dessa omdömen, som ådagalade hos den förre en konstant, hos den senare en stundom återkommande cynisk råhet i tänkesättet, så fördes diskussionen med lugn och värdighet.