Göteborgsposten – 10 maj 1871, sida 1

— 2 2Ä — — —— med tacksamhet blifvit erkända. Denna företeelse är så mycket mera tillfredsställande, som man torde erinra sig, att vid det sist hållna publicistmötet i Göteborg valdes en komit( — bestående af hrr Sohlman, Hedlund, Hedin och Gumelius — med uppdrag att utarbeta förslag till ny presslag. Att detta uppdrag icke fullgjorts, icke ens påbörjats, har tvifvelsutan sin förklaringsgrund deri, att komiterade velat afbida det arbete som konstitutionsutskottet företagit sig, och hvilket nu fullbordadt framlades till den första behandlingen — ty det förhemligades icke att utskottet ingalunda ansåg sitt arbete fulländadt. Men just derföre var det mottagande som utskottets förslag nu rönte tillfredsställande, emedan det visade sig otvetydigt, att de anmärkningar som framställdes icke gällde de nya principerna, utan detaljbestämmelser som lätt nog kunna modifieras. Det var påtagligen derföre, som utskottet vid innevarande riksdag framlade sitt förslag, icke med anspråk att det nu skulle antagas hvilande, utan efter skedd granskning blitva återremitteradt, på det att utskottet, efter skedd pröfning af anmärkningarne, må kunna till nästa riksdag framlägga ett revideradt förslag, som då kan antagas hvilande. Visserligen förspordes i Andra kammaren någon missbelåtenhet dermed att förslaget nu framlagts i riksdagens elfte timma; men detta missnöje uttalades, om jag ej irrar mig, endast af en talare, hvilken på samma gång han sade sig ej haft tid att fullständigt granska förslaget, dock karakteriserade det som en trycktvångsförordning, slutande med att förkasta hela förslaget, och samma yrkande hade han troligen gjort äfven om förslaget kommit honom tidigare tillhanda. Utskottets förslag behandlades på väsentligt olika sätt i kamrarne. I den Första diskuterades hvarje paragraf särrkildt, och derigenom blef granskningen utan tvifvel mera systematisk. — I Andra kammaren åter diskuterades hela förslaget då första punkten föredrogs, hvarigenom åstadkoms icke obetydlig besparing at tid, och äfven att företrädesvis de som satt sig in i frågan uppträdde, till hvilkas antal dock påtagligen ett par talare icke kunna räknas. Hr Hedin började sitt anförande med att erkänna den möda som utskottet nedlagt på utredniogen af den vigtiga frågan och det lyckliga sätt hvarpå utskottet öfverhufvudtaget löst sin svåra uppgift — och samma erkännande uttalades äfven af nästan alla de etterföljande talarne som mot förslagets detaljer hade något att anmärka. I förbigående erinrade br Hedin att utskottet måhända förfarit klokast om det hade inskränkt sig tiil att i nu gällande presslag föreslä partiella förändringar, och icke utarbetat en helt och hållet ny lag. — Det är emellertid, synes mig, ganska troligt att om utskottet på antydda sätt förfarit, så skulle det med tull befogenhet hafva klandrats, enär den nu gällande presslagen är ett hastverk med en mängd bristfälligheter och oegentligheter och derjemte är utan allt system uppställd. De butvudsakligaste anmärkningarne som mot förslaget framställdes voro: att stadgandet rörande rättigheten att i skrift utgifva offentliga handlingar hade i afseende på redaktionen förkortats, hvilket ansågs betänkligt, enär det nya stadgandet möjligen skulle befordra samma administrativa hemlighetsmakeri, som man genom en lojal tolkning af nu gällande bestämmelser lyckats afskaffa; men häremot invändes å andra sidan att det nya stadgandet innehöll allt som i detta afseende var behöfligt — dock tycktes de begge ledamöterna af konstitutionsutskottet, som egentligen förde dess talan, nemligen prosten Ljunggren och hr Ehrenborg, icke vara obenägna för bibehållandet af de nu gällande vidlyftiga bestämmelserna i berörda afseende. Vidare anmärktes att förbudet mot tryckning af kamrarnes protokoller och handlingar borde så formuleras, att det endast skulle afse det som enligt fattadt beslut borde hemligt hållas — i hvilket afseende emellertid hänvisades till riksdagsordningen, der den nödiga bestämmelsen förekommer. Dernäst ansågs det Vetenskapsakademien af ålder tilldelade privilegiet å almanakans utgifvande böra upphöra och vederlag af statsmedel lemnas akademien, och äfven yrkades (af her Hedin och Gumeelius) att tillsynen öfver trycktribetslagens etterletnad, hvilken utskottet ötverflyttat från justitiestatsministern till justitiekansleren, borde åläggas justitieombudsmannen, hvilket mer än obetänkta yrkande dock bestämdt bestriddes af prosten Ljunggren, på det fullkomligt giltiga skäl, att om justitiekansleren selar i det honom ålagda kall, kan han at justitieombudsmannen åtalas, hvaremot förhållandet icke är enahanda i afseende på den sistanförde funktionären. Påtagligen hade de begge talarna gam fram.