Göteborgsposten – 9 maj 1871, sida 2

står i något slags samband med Intornationala Föreningen, så vidt man känner åtminstone. Icke desto mindre är det af allt det sagda tydligt, att den anda, som lifvar kommunen eller Centralkomiön, kortligen den verkliga regeringen i Paris, hvad den nu än må kallas, är Internationala Föreningens anda — hvilken vill ignorera fosterlandskänslan till förmån för det universela brödraskapet och ringaktar historiska monumenter i jemförelse med socialistiska trosbekännelser. Äfven i Spanien har denna kosmopolitismens anda yppat sig. Af alla länder i verlden finnes det väl intet, hvarest nationalitetskänslan och exklusivismen äro starkare än der — intet der tillgifvenheten för den historiska traditionen år större. Sistlidne Tisdag var årsdagen af det bekanta blodiga upproret mot den franska inkräktningen, hvilket slutligen ledde till landets befrielse från det främmande oket. Denna historiska tilldragelse firades visserligen såsom vanligt med folkförlustelser; men vid detta tillfälle hörde man verkliga spanjorer i namn af nationernas broderlighet protestera mot den fientlighet, som sålunda visades emot fransmännen. Beteckna dessa sällsamma omständigheter inträdandet af harmoni mellan folken här på jorden? Antyda de annalkandet af daggryningen till en ny arbetets dag för menskligheten, der broderlighet, frihet och jemlikhet icke längre skola vara blotta begrepp, utan faktiska verkligheter? Kan det väl vara möjligt, att denna stora känsla af kristligt syskonskap skall framfödas ur den vidriga blodiga farce, som brännmärker våra dagars Paris?