Göteborgsposten – 9 maj 1871, sida 2

Från Utlandet. En ny hvälfning har egt rum inom Paris, Kommunen har fallit och esterträdts-at Centalkomitn, hvilken hela tiden existerat vid sidan af Kommunen. Huruvida dermed äfven det Säkerhetsutskott, i hvilket Kommunen slutligen uppgick, försvunnit eller om icke detta snarare är sjelfva Centralkomiten, det känna vi ännu icke. Troligen är det likväl så, och detta synes vara den sista formen för terrorismen, ithy att Centralkomitn äfven bemäktigat sig högsta ledningen af de militära angelägenheterna. Om icke denna hvälfning verkat någon förändring i de af Säkerhetsutskottet fattade beslut, så blef Vendömekolonnen i går nedstörtad från sin piedestal. Fölik Pyat, som var ordf. i Säkerhetsutskottet, säger i sin tidning le Vengeur?, att kolonnen skulle falla hel i ett stycke i närvaro af Kommunen och nationalgardets bataljoner. Le Vengeur tillägger, att samma dag skulle ock alla statyer, som äro emblemer af den monarkiska styrelseformen, bonapartiska, orlanistiska eller legitimistiska, borttagas samt alla dylika namn på gator och andra liknande spår af rojalismon äfvenledes utplänas. Vendomekolonnen, detta berömda monument, uppfördt på befallning af en regering, som ansäg sig vara ytterst populär och representera de mest upplysta och patriotiska fransmännens äsigter, är således kanske i detta ögonblick nedbruten — och det var likväl ännu i Fredags på dagen blott femtio år sedan Napoleon den store dog på S:t Helena, till firande af hvars bedrifter monumentet upprättades! Vendömekolonnen såväl som Triumfbågen tälja båda Frankrikes segrar och dermed naturligtvis äfven andra nationers nederlag — särskilt den nations som ännu har sitt läger uppslaget inom kanonskotts afstånd ifrån hufvudstaden. Detta minnesmärke betraktas nu af regeringen i Paris som kränkande för ett folk, hvilket borde enligt den kosmopolitiska filantropiens läror betraktas som bröder. Den vandaliska handlingen är helt enkelt ett uttryck af den anda, som lifvar den Internationala Föreningen, en organiserad korporation af arbetare med silialföreningar i andra europeiska hufvudstäder och bildad för att dana en solidaritet eller gemensamhot i intressen mellan de arbetande klasserpa öfver hela verlden. Den var i sin början ingenting mer eller mindre än en stor Yrkesförening, en hvad engelsmännen kalla Trade Union, afsedd att förhindra, det arbetet i ett land skulle falla i värde genom täfling med arbetet i ett annat land; men många af dess medlemmar fördjupade sig i planer om politiska och sociala reformer, och det har varit en allmän tro, att denna förening lyckades genom sin organisation och sin verksamhet, hvad Paris angick, bestämma öfver valen till nationalförsamlingen och senare tillrycka sig högsta makten i hufvudstaden under namn af Kommunen. Det finnes mycket dunkelt i denna sak, ty, så vidt vi kunna se, de framstående medlemmarne at Föreningen voro ej allenast långt nere på vallistorna, utan de ha äfven blifvit proskriberade eller fängslade af hufvudstadens beherrskare. Grundläggaren af denna förening var en arbetare vid namn Tolain, som sedan blifvit bortkörd i onåd, och en af dess förnämsta agenter var Assi, som lör någon tid sedan fängslades på befallning af Kommunen, men sedan säges halva frigitvits. Allmänna Säkerhetsutskottet, som blef Kommunens ändpunkt och öfvergången till den terroristiska centralkomiten, som är slutphasen, omfattade icke ett enda namn, som