Göteborgsposten – 9 maj 1871, sida 1

s SEE A — —l—f— sade ganska fullständigt, att Jöns Pehrsson at 1815 års riksdagsbeslut rörande den då afhandlade utländska skulden gjort en skef framställning och dragit en oriktig slutsats. Men denna tillrättavisning verkade naturligtvis icke alls på hr Jöns Pehrsson, hvilken ännu aldrig vidgått att han i någon fråga misstagit sig. Då på talmannens fråga om statsutskottets framställning bitölles, svarades högljudt ja, så begärde hr J. Pehrsson votering, hvilken utföll så, att visserligen 116 röster afgåfvos för bifall, men — 50 röster för hr Pehrssons förslag. Att 49 ledamöter i kammaren kunde biträda Sunnerborepresentantens åsigt, torde möjligen han anse såsom hedrande; men jag betviflar dock att någon enda af dessa 49 skulle velat till protokollet låta anteckna sig såsom instämmande med hr Jöns Pehrsson. Föga troligt är att hr Jöns Pehrsson sjelf studerat de äldre riksdagshandlingar som han med så stor trygghet åberopade. Sannolikare är att han i Andra kammaren assisterats af någon interlokutör, som sjelf icke velat blifva synlig, men som gerna ställer till småtrassel för att stå väl hos de beskedliga bondgubbarne. Regeringens af statautskottet förordade framställning om anvisande af 1,600,000 rdr för anskaffning af ökad rörlig materiel vid statens jernvägar, mötte icke något motstånd; men man klandrade att framställningen derom gjorts af regeringen så sent, i riksdagens elfte timma, och hr Sjöberg var isynnerhet häröfver missbeläten. Civilministern upplyste att regeringen förlidet år begärt anslag till ökad materiel, men att riksdagen dertill ej samtyckt. Då emellertid materiel absolut erfordrats, hade K. Maj:t af trafikmedlen nödgats anvisa 685,000 rdr till berörda ändamål. Sedan hade trafiken alltmera ökats, klagomålen öfver brist på materiel blifvit allt större, och det lät sig göra att af jernvägslånet taga det erforderliga beloppet. IIr Sjöberg ansåg äfven att utskottets framställning att materielen vi den mån sådant utan olägenhet ske kan, bör inom landet tillverkas, borde blifva mera bestämdt uttalad, till nytta för den inhemska industrien, som väl behöfde denna uppmuntran. Deremot invände grefve Posse att en bestämdare föreskrift i detta afseende ej vore ändamålsenlig, enär följden deraf kunde blifva, att materielen öfverdrifvet fördyrades. I anledning häraf tog hr Carlsund smått humör och påstod det icke vara sannt att materiel, tillverkad i Sverige, blef dyrare än då den togs utifrån, och att den här utan svårighet kunde anskaffas; men talaren framhöll att riksdagen begått det stora felet att aldrig i så god tid bevilja medel till materiel, att den före behofvets inträffande kunde beställas inom landet. Hr Hierta begagnade naturligtvis tillfället att framkomma med sin savoritide, att kostnaden för materielen skulle bestridas at trafikmedlen, och insinuerade att trafikstyrelsen kanske ville visa en större behållning å jernvägstrafiken än hvad den i sjelfva verket lemnade. — Under det att isynnerhet br Sjöberg yttrade sin oro ölver det nu ifrågasatta anslagets inverkan på statsregleringen, tycktes detta bekymmer dock ej föresväfva ordlöranden i statsutskottet, åtminstone gaf han ej sådant tillkänna. Af hr Hiertas yttrande tycktes för öfrigt framgå, att han snarare harmades än var glad öfver den omständigheten att statens jernvägar redan lemnade vida högre inkomster än man vågat hoppas, och denna företeelse är också specielt för denne representant eå till vida oangenäm, som ingen bestämdare än hr Hierta tillförne påstått att jernvägstrafiken mycket länge skulle lemna ett särdeles otillfredsställande resultat. I detta afseende förvaras i riksdagens äldre handlingar många sorglustiga profetior.