Göteborgsposten – 9 maj 1871, sida 1

Doktor Amboyne lemnade Grace qvar på värdshuset, ty han visste att åsynen af henne skulle genast oroa mrs Little, och i ett så ovisst ärende som detta ansåg han den största försigtighet vara af nöden. Grace inväntade honom på värdshuset, grufligt orolig. Hon satte sig vid fönstret för att se efter honom och slutligen såg hon honom komma. Hans hufvud var sänkt så att hon ej kunde läsa uttrycket i hans ansigte, annars skulle hon genast ha kunnat märka om han medförde goda eller dåliga nyheter. Han öppnade dörren stod framför henne biek och upprörd — sådan hon aldrig förr sett honom. Han framstammade: — Hon vet ingenting. Hon måste vara okunnig om allt. Hon är för sjuk och svag och i ett sådant tillstånd att hon sannolikt skulle dött på stället om jag omtalat den sorgliga nyheten för henne. Allt hvad jag vågade göra var att jag med låtsad likgiltighet frågade om hon nyss haft några nyheter från Henry. Nej, icke under dessa tre dagar. Han satte sig ner och snyftade högljudt. — Ni älskar sonen, sade han; men jag älskar modren: älskade henne många år innan ni blef född. Vid denna oväntade bekännelse kysste Grace Carden honom och gret öfver hans axel. Kort derefter foro de sorgsna hem igen. Doktor Amboyne uppgaf nu allt hopp om Henry och hans oro koncentrerades endast på mrs Little. Huru skulle han kunna rädda henne undan ett slag som sannolikt skulle vara olycksbringande under det svaghetstillstånd,