Göteborgsposten – 8 maj 1871, sida 2

för de få, öppna kafgerna äro mestadels tomma, tillochmed de annars oundvikliga små musikaliska gatugenierna ha försvunnit. Tidningskioskerna äro mörka eller alldeles stängda. LEcho du Soir är ännu den enda organ, som finner någorlunda afsättning, men utan de annars öfliga högröstade utropningarne. Ingen vagn synes till, inga diskuterande ech politiserande menniskogrupper, såsom under den kallaste vintertiden. Tystlätna, såsom vore de med problemer ifrigt sysselsatta lärda, gå metropolens citoyens förbi hvarandra. Man betänke blott: parisaren, denna verldsberömda talmaskin, är förstummad. Den, som känner Paris och parisarne, skall helt visst icke undertrycka sin förundran. Gör man t. ex. på eftermiddagen eller om qvällen en promenad längs Rue Lafayette vid Operan, öfver den närbelägna obebodda Rue dela Paix till Vendömeplatsbarrikaden, genom Rue Neuves des Petites Champs, Rue Gramont till börsen, så har man haft tur om man under vägen mött ett dussin personer. Tuilerieträdgården såväl som sannolikt äfven Place de la Concorde skola förvandlas till ett väldigt förskansadt läger. Såväl på kajen som å Rivoligatan uppfördes ofantliga barrikader, framför det bekanta parkstaketet uppkastas en hög jordvall med grafvar. Densamma späckas med kanoner, för att man härifrån och från vallarne i tuilerieriträdgården skall kunna på ett glänsande sätt bestryka Champs Elysces ända till triumfbågen. . Till Times telegraferades d. 2 Maj från Paris: Föga skjutning har i dag blifvit hörd i Paris. Versaillertrupperna tyckas med hvarje dag komma närmare. Sistlidne gårdag pågick en skarp skjutning nära Issy, och talrika nationalgardister kommo från den trakten i dag på eftermiddagen mycket nedslagna och högt klagande. Rykten äro gängse om, att Dombrowski och hans stab blifvit gripna. Någon oro hyses angående utseendet af Allmänna Säkerhetsutskottet. Biläggningsförsök göras alltjemt af oberoende föreningar. I dag ha representanterna för 60 frimurareloger sammanträdt på Place de 1a Concorde, i atsigt att marschera bort i procession för att borttaga sina baner från vallarne. De hejdades i sista ögonblicket af sina från Versailles återkommande utskickade, hvilka bådo om, att baneren skulle få stå qvar (Barnsligbeter!). Sju föreningar ämna hålla ett slut-fredsmöte nästa Söndag. — Mot dOrdre protesterar kraftigt mot undertryckandet af tidningarne Paix och Echo du Soir. — En ställning uppföres omkring Vendömekolonnen: man ämnar verkligen nedtaga denna. — Husegarne i Paris ha fått befallning om att lemna förteckning på sina hyresgäster. Till ÅTimes telegraferas från Versailles d. 2 d:s: En verkligt förfärlig strid stod mellan kl. 11 och 12 i går afton. Fastän byn Clamart varit i Versaillertruppernas händer, hade likväl jernvägsstationen derstädes förblifvit i insurgenternas. Denna station är en vigtig ställning, emedan den fullständigt beherrskar fästet Issy. I går afton gafs befallning till 22:dra jägarebataljonen ur general Berthes brigad att angripa och taga den. Jägarne lyckades att utan ett skotts afiossande omringa stationen. Sedan de detta gjort rusade de hastigt fram till bajonettansall. Två bataljoner upproriskt nationalgarde och ett kompani friskyttar befunno sig i och omkring stationen. Soldaterna gäfvo ingen pardon, och blodbadet var ohyggligt. Endast 60 fångar gjordes. Man tror, att ej mindre än 300 insurgenter spetsades på bajonetten och lemnades döda på platsen. Jägarne föregifva såsom ursäkt för denna fullständiga exekution sin upphetsning, förorsakad deraf att de funnit desertörer ur linien bland insurgenterna. Vid ungefär samma tid återtogo trenne Versaillerbataljoner under general Lamariouze slottet Issy. Detta togs först af trupperna på Söndags morgon, men under gårdagens underhandlingar om kapitulationen satte insurgenterna sig i tillfälle att åter taga det i besittning. Då de trenne bataljonerna närmade sig slettet i går afton mötte de ett mycket beslutsamt motstånd, men de lyckades likväl i sin afsigt och togo 250 fångar. De beredde sig äfven tillfälle att anfalla ett batteri, som uppförts i en fruktträdgård mellan slottet Issy och fästet; men insurgenterna började genast att med en betydande mängd kanoner beskjuta jernvägsstationen i Clamart och slottet Issy. På grund af denna rörelse, hvilken beräknades åsamka trupperna stor skada, skyndade marskalk Mac Mahon att genast gifva befallning om, att alla batterier, hvilka voro i verksamhet mot Point du Jour, skulle så rikta sin eld, att den förvirrade insurgenterna i deras försök mot stationen och slottet. General Faron skickade fram ingeniörerna, och kl. 9 kunde han tillkännagifva för marskalken, att alla de nya positionerna voro i försvarstillständ. Striden har rasat hela dagen på vägen mellan Issy och Vaugirard (vid vallgördeln). Stark gevärseld har hörts. Batterierna vid Breteuil, Brimborion, Meudon och Chätillon samt Mont Valtrien ha skjutit starkt på insurgenternas ställningar. Kl. 2 på e. m. i dag anlände omkring 400 fångar, bland hvilka voro 6 officerare, till Versailles under stark betäckning. De flesta af dem påstå, att de tvingats att marschera ut i striden och att de ej hyllade Kommunen. Soldater ur 35:te regementet, som igenkände ibland fångarne nägra desertörer, ville genast skjuta dem, men detta tilläts icke. Om Cluserets afsättning från krigsministersbefattningen och häktande ekrifver en korresp, från Paris bl. a.: Det har städse rådt en stark känsla af afundsjuka mellan de militära och civila myndigheter, hvilka allt sedan hr Tbiers flykt haft Paris i sitt våld. Medlemmarne af Kommunen, stolta öfver sin ställning, hvilken dessutom hade för dem hela uyhetens behag, i egenskap af genom allmän omröstning valda representanter för hvad de kalla tolket, voro föga hugade för att se sin makt inkräktad af underordnade, hvilka de sjelfva bragt fram till anseende, endast derför att de egde — hvad medlemmarne sjelfva icke kunde väntas att ha — någon kunskap i militära angelägenheter. Å andra sidan ha generalerna, hvilka icke utan skäl trodde, att hela frågan om framgång eller mtsslyckande berodde af försvaret af Paris, naturligtvis varit mycket otåliga öfver all inblandning af personer, som, buru välmenaude och kompetenta i att sköta sina egna butiker och familjer de än vore, likväl icke kunna skilja en bastion från en centrescarp och tillochmed äro nya för förvaltningsarbetet. Det är underligt, att dessa rivaliserande myndigheter fortgått så länge utan någon öppen brytning, men detta härleder sig kanske till stor del från främlingarnes öfvervigt i den militära ledningen af Paris — sådana slumpens krigare som Dombrowski, hvilka ej tillräckligt känna eller bry sig om det lands inre angelägenheter, för hvilket de strida, för att vilja bland sig uti dem och hvilka äro belåtna, så länge de tillåtas okontrollerade handhafva sådana rent militära angelägenheter som trupprörelser. Det är till en del af detta skäl och icke uteslutande af brist på erfarna olficerare i pariserarmen, som främlingar spelat en så framstående roll i det borgerliga kriget.