Göteborgsposten – 8 maj 1871, sida 2

lärare och lärarinnor, inbjudna. Från Utlandet. Paris kan i närvarande stund med fullt fog tilläggas det namn man gifvit kyrkogården: de dödas stad. Berättelserna derifrån skildra åtminstone tillståndet derstädes såsom så ödsligt och förtvifladt, att läsaren måste äfven så här på afstånd erfara en känsla at rysning vid tanken derpå. I väntan på nyare telegrafiska och post-underrättelser, hvilka vi skola meddela under afdelningen Senare Post, återgifva vi här i öfversättning utdrag ur en korrespondens till Köln. Zeit. från den franska hufvudstaden, daterad den 28 April: Under kanondunder vaknar, under kanondunder insomnar man. Vanan är menniskans andra natur, så finner sig också Paris i sitt elände, liksom om det måste vara så och icke kan vara annorlunda. Hvem känner val numera igen Paris? Den anspråkslosaste landsortsstad visar mera handel och lif, än den stora nationens firade hufvudstad. IIvem skulle väl under kapplöpningstiden förliden vår kunnat ana, huru det skulle komma att tillgå här i år? Ironi i våra dagars historia, man måste tillstå, att du i din nyckfullhet, med några hästlängder öfverträffat hvarje fantasibild. På vallarne vågar intet grässtrå sig fram, intet träd, ingen buske, ingen fogel i luften, ingen mask, skulle jag gerna kunna säga, förråder ännu naturens skapande kraft. Af de vackra boskeerna, de herrliga skuggrika alleerna, de saftiga gräsmattorna, hvilka förr prydde Thiers dyra stadsgördel och tjenade till tummelplats för stojande barnskaror, är intet spår qvar efter vinterbelägringen. Ivarje staket, hvarje bråda, hvarje trädstycke har fallit offer för kölden. De till höger om vägen befintliga trädgårdarne äro kala och öde, mestadels gödselhögar, de torftiga boningarne i södern ha till stor del återigen öfvergifvits, emedan kulorna från Chatillon och Clamart här nedfalla i mängd till och med innanför vallinien. Det är en bedröflig promenad, den ifrån Orlöansporten öfver södra vallarne vid Chåtillon-porten, Vanves, Plaisance till Stvres-porten. Här och der en enstaka vaktpost, annars ingen lefvande själ, så långt ögat når. I sanning, jag måste erkänna, att en dyster känsla smög sig öfver mig, och jag var ibland glad öfver att kunna få vexla ett par ord med några vaktposter här och der. Med deras tillåtelse besteg jag ock på flera ställen glacisen, hvarifrån man, eftersom det var klart väder, tydligt kunde följa artillerikampen från Issy och Vanves mot Chåtillon, Meudon och Ulamart. Här och der drifver vinden upp damhvirtlar från vallen och den ödsliga landsvägen samt låter den tio steg ifrån stående posten alldeles försvinna i det gråa molnet. Derinnanför är ödemark och Jjudlös tystnad, derutanför gevärsoch mitraljöseld samt groft kanondunder. Det är beundransvärdt, att fästena Issy och Vanves ännu alltjemt kunna trotsa det mördande jernet. Igår var kanonaden från Meudon, der Versaillertrupperna demaskerat ett nytt batteri, ytterst häftig. Utanför Paris råder fullständig förödelse; det är som om en dyster förbannelse fullbordades och Paris måste nu tömma den bittra kalken i botten. Sedan d 1 Mars är det i ego af freden, men begagnar sig icke deraf, man strider sinsemellan, och det olycksaliga i denna fasansfulla epok hvilar tryckande öfver ej allenast hela staden, utan äfven öfver hela trakten, ja, nästan hela landetStaden har under de sista dagarne så blottats på menniskor, att den icke mera kan kännas igen. Om icke husen och de offentliga byggnaderna funnes, skulle man, isynnerhet då man går genom enskilta stadsdelar, bestämdt tro sig vara förflyttad till en aflägsen landsortstad. I sanning, Paris tyckes vara försåänkt i sorg öfver sig sjelf och sin Versaillerregering; men detta är en annan, en verklig och allvarsam sorg, som icke kan jemföras med den koketta, forcerade sorgen vid tyskarnes intåg den 1 Mars. Affärerna äro, med undantag af försäljningen af lifsmedel. alldeles utdöda. Restauratörer, slagtare, bagare, konditorer stänga redan i mängd sina lokaler, icke, såsom under första belägringen, af brist på lifsmedel. utan denna dag af motsatt skäl, af brist på afsättning eller kunder. Det är ett anmärkningsvärdt tecken för en stad och dess belägenhet, när kafeer och ölstugor, restaurationer, köttoch bagarebodar stängas. Det har ännu aldrig förr händt i Paris, att man, passerande t. ex. Boulevard Magenta eller Boulevard Strasbourg midt på ljusa dagen, med den största lätthet kunnat räkna de enstaka personer, som synts till här och der, och att man liksom vördnadstullt gått ur vägen för en fiacre, lastvagn eller omnibus, som kommit rullande öfver den dammiga macadamen. Det ligger någonting dystert i denna ödslighet, och den måste isynnerhet vara pinsam för parisaren, som är van vid att städse se folkmassor röra sig under ett döfvande sorl af oräkneliga fordon och vagnar. Sjelfva de förnämsta boulevarderna, från Chäteau ad Eau till Madeleinekyrkan äro icke härifrån undantagna. På Boulevard Montmartre och Des Italien är knappast hälften af de annars under eftermiddagarne och aftnarne så lifligt besökta kaföerna öppnad. Beträder man under aftnarne från kl. 9 till 10, denna fordna tummelplats för pariserlifvet, så vågar man knappast tro sina egna ögon. Platserna utan