Göteborgsposten – 8 maj 1871, sida 1

Henry Littles kropp fanns ej der. Grace gaf sin börs åt qvinnorna och stödde sig ånyo mot mr Ransomes arm. Då de voro för sig sjelfva, yttrade hon: — Är Jael Dence lefvande eller död? — Hon lefde för en half timma sedan. — Hvar är hon? — På sjukhuset. — För mig dit. Han ledsagade henne till sjukhusct, och snart stodo de bredvid en bädd hvari Jael Dence låg, blek och med ombundet hufvud. Gå litet tillbaka, sade Grace, och låt mig tala med henne. Derefter lutade hon sig öfver Jael. Ömhjertade qvinnor äro ej alltid ömma. Gif akt på dem, särdeles då de äro i beröring med sitt eget kön, och ni skall då och då finoa ett drag af vilddjur. Grace Carden var i detta ögonblick allt annat än dufvolik: det var mera falklikt det sätt hvarpå hon grep tag i sängkläderna och alltmer och mer närmande sitt hufvud intill den sjukas fästade sin blick i Jael Dences stirrande pupiller. Hon fortfor länge att flxera henne. Hade Jael varit medveten om betydelsen häraf och brottslig borde det ej ha undgått en så skarpt forskande blick. Men oaktadt hon var omedveten om dess betydelse, började hon visa några tecken att hon var generad af denna stadiga blick. Då Graces ögon stirrat på henne omkring en minut vände hon sakta på hufvudet, liksom