Göteborgsposten – 8 maj 1871, sida 1

Doktor Amboyne hade rest till Woodbine Villa. Hon väntade i hans arbetsrum, oroligt gående af och an. Slutligen återkom doktorn. Man sade honom vid dörren att miss Carden var inne. Han trädde in till henne med utsträckta händer och ett ansigte hvari den djupaste sinnesrörelse afspeglade sig. Hon föll snyftande i hans armar, snyftande ehuru ej en tår föll. — Finns det något hopp? — Jag har ett enda. Kan han ej ha lemnat landet i ett anfall af förtviflan? Han hotade ofta dermed. Han talade om att begifva sig till Förenta Staterna. — Ja, han gjorde verkligen det. Ah, han besökte mig i går på eftermiddagen. Kunde han ej då ha velat säga mig farväl? Hon såg så bönfallande i doktor Amboynes ansigte, att han ej hade hjerta att yttra några tvifvelsmål. Nu ringde klockan och mr Ransome kom för att säga att det funnits en liten baknort, hvarigenom Little möjligtvis kunnat gå ut obemärkt af portvakten, och hvad mer var denna port hade nyligen blifvit öppnad; den hade varit obegagnad innan Little och Bolt öfvertogo fabriken. Mr Ransome tillade att han nu skulle försöka taga reda på om den blifvit öppnad på mr Littles befallning. Grace tackade honom uppriktigt och såg förhoppningsfull ut; så gjorde äfven doktor Amboyne. — Men, doktor, sade Grace, om han rest bort måste han ha tillsagt någon derom. Äfven om han ej älskat någon i verlden, skulle han säga det — ah! Mr Bolt! (Forts.)