Göteborgsposten – 6 maj 1871, sida 2

Ack, de tyskarne hade rätt, som, för att göra sig förstådda, citerade för oss häromdagen denna franska vers: Un grand destin sachtve, un grand destin commence. Det är vårt öde, som fulikomnas. Det finnes ej mera något Frankrike, det finnes icke mera något franskt fädernesland. Under det Tyskland förverkligar sina historiska drömmar och fullständigar sin nationala enhet, under det att de planeter af andra ordningen, som gravitera omkring Preussen, hålla till godo med rollen af drabanter, för att göra fäderneslandet till ett stort kejsarrike, och under det att de från oss återeröfrade provinserna spörja sig sjelfva, om de böra ångra, att de genom jern och eld skilts från denna sjuka kropp, utplånas fosterlandsiden, nationalitetsiden mer och mer ur Frankrikes hjerta, för att lemna rum för mera kosmopolitiska ideer, utan namn, utan fana, och i dag utan någon annan färg än blodets. Vi ha icke mera några nationala föreningar, vi ha endast internationala föreningar. Kosmopolitismen har dödat patriotismen. I hvilken annan stund som helst skulle jag med en viss köld åse denna sinnenas ombildning. Af grundsats, af smak och af rent enskilta skäl lifvas jag icke af någon patriotisk exklusivism; för mig består fäderneslandet mera i en moralisk och social gemensamhet, än den eller den territoriala begränsningen, och jag skulle icke röna mera nöje, än stolthet af att se kolonnen, om jag får se den ännu en gång. Jag talar således helt opartiskt om ett sakernas tillstånd, som jag helt enkelt söker att belysa. Kommunens män strida mot sina medborgare med vida större beslutsamhet och ihärdighet, än de någonsin gjort eller skulle ha gjort mot tyskarne, mot den främmande fienden som inkräktade på vårt område. De skulle utvecklat vid det nationala områdets försvar hälften at den ifver, som de visa vid tillskansningen af de ekonomiska rättigheterna, dessa må nu kallas rätt till arbete, eller rätt till delning, eller rätt till plundring, kortligen hvad helst ni behagar. Iiosterlandsinstinkten finnes icke på djupet af dessa okända och opersonliga massor, för hvilka lösa intressen ersatt det fasta fåderneslandet. Hvad betyder Elsas och Lothringens eller Paris öde för dessa nomader, dessa compagnons du tour du monde ! Hvad de fordra, är åkerlagen, utsträckt till och tillämpad på kapitalet. Derför är försvaret af Paris mot fransmännen tjugo gånger beslutsammare, än det skulle ha varit mot preussarne. John Lemoinne har här berört det vigtiga faktum, att den nuvarande pariserrevolutionen är en verkning af några kosmopolitiska samhällskonstruktörers anarkiska teorier, med hvilka de fångat dessa okunniga massor, som ej känna något fädernesland, likasom de icke känna till något högre, än möjligheten att kunna tillfredsstalla sina obändiga passioner, detta befolkningsskum som hvarje stor stad framalstrar och hvilket hvarje revolution drifver som luftblåsor upp på ytan, hetsadt och jagadt af samvetslösa personer, de der begagna presson till sitt vapen. I dessa dagar, då man hör Frankrikes folk af en och annan förkättras och göras ansvarigt för de i Paris timande händelserna, är det skäligt att framhålla dessa af Lemoinne påpekade omständigheter, hvilka skola efter hand hemsöka alla stora städer, hvilka i sjelfva verket nedbröto Athen och Rom, och hvilka för visso skola en dag hemsöka de stora medelpunkterna vid Themsen och Spree, likasom de nu undergräfva Paris och kanske för alltid bringa det ned från sin hittills innehafda ärofulla plats som den moderna bildade verldens metropol. Men skulle ock detta tima, skall derför icke franska folket gå under: nej, fäderneslandets id skall höja sig strålande och evigt ung som en fenix ur det bål, som den flacka kosmopolitismen redt det af dess praktfulla hufvudstad! . Blodigt gisslar den italienska skämttidningen Fanftolla de al pariserhorrarne proklamerade Åprinciperna at 1871, sägande: 1. Den första grundsatsen i den naturliga och den sociala rätten är, att menniskan har frihet att ingenting göra och att mottaga 11 francs om dagen af Kommunen, för att hon bär ett gevär på axeln. — 3. Vetenskapen är bannlyst som ett privilegium för aristokratien. hn hvar, som dömts för stöld eller våldshandlingar, har giltiga anspråk på att få stå i främsta ledet bland frihetens, jemlikhetens och broderskapets försvarare. — 3. Det är tilllåtet att betala skuld, hyra och andra dylika saker, men man kan också låta bli det; ty menniskans naturliga frihet att icke behöfva betala må icke läggas i band eller inskränkas. — 4. Fängelserna och galererna förklaras för offentliga bildningsanstalter; en hvar, som genomgått en regelbunden kurs i dessa, kan aspirera på offentliga embeten. — 5. Pressfriheten är okränkbar och oinskränkt, men journalisterna kunna fängslas och skjutas utan dom och ransakning. — 6. Borgarena kunna fritt samlas, beväpnade med gevär och revolvrar för att skjuta på dem som äro obeväpnade. De ha samma rätt i afseende på kassorna, banken och assuransbolagen. — 7. Enskilda personers kassor förklaras för offentliga kassor, och penningarne tillhöra dem, som ha största talangen att taga dem. Brefhemligheten är städse offentlig, hvilket isynnerhet gäller om de bref, som innehålla penningar eller vexlar. — 8. För fiender till ordning och frihet förklaras de män, som under namn af polisbetjenter, gendarmer o. s. v. hade till uppgift att arrestera borgarena, under förevänning af att de satt sig öfver strafflagens föreskrifter, och att beröfva dem deras frihet såväl som deras valrätt. — 9, Strafflagen är afskaffad. Till Times telegraferas: — VAL