Göteborgsposten – 6 maj 1871, sida 2

Från Utlandet. En af de få franska journalister, som städse vetat iakttaga lugn och måtta i sitt språk samt sansadt bedöma förhållandena, huru dessa än må ha vexlat, är John Lemoinne, en at de mest framstående pennorna i Journal des Dåbats. Han har i dessa dagar tillskrifvit PIndep. belge några anmärkningar och iakttagelser angående de närvarande egendomliga förhållandena i Paris, hvilka förtjena att, genom den sanningens skärpa som utmärker innehållet och den pikanta formen, återgifvas såsom ett för öfrigt ingalunda ovigtigt bidrag til belysning af dagens historia. Ilan skrifver: Jag skrifver till eder långt ifrån Paris, men jag förblir mera parisare än någonsin. Jag skall icke förneka dig, stora och ärorika stad, ideernas vagga; må min hand förvissna, innan den höjes emot dig! Ty det är icke Paris, som i denna stund för krig mot Frankrike. Nej; det är en svärm roffåglar, vilddjur och nomader, hvilka rusat fram från alla verldens fyra hörn, för att slå ned öfver verldens hufvudstad. Nämn blott deras namn: det är icke blott namn på främlingar, det är främmande namn, hvilka hvarken tillhöra någon nation eller språk. Man skulle frestas att tro, det någon öppnat gallerportarne och burarne i Jardin des Plantes och släppt deras innevånare ut på gatan. Paris spörjer sig sjelf: Doi lui viennent de tous cötes Ces enfans quwen son sein il wavalt point portås. Och det är med dessa fantastiska, fantasmagoriska, exotiska, epileptiska och apocalyptiska varelser, som man vill förverkliga Kommunens ide, d. v. s. den id som förnämligast representerar det lokala fäderneslandet, bostaden, hemmet, härden, klockstapeln, associationen och de inskränktare intressenas tradition. Det är den våldsammaste af de paradoxer, som man någonsin kunnat föreslå förnuftet. Har ni någonsin sett dessa zigenarhorder, som, utgångna från gränserna af Asien, framryckande från läger till läger mot vestern, genomströtva våra provinser och gå att till sist försvinna i Wales. Dessa folkslag utan namn och utan jord ligga i sina vagnar, koka sin mat på öppna landsvägen och medföra sitt fådernesland i sina skosalor, när de ha några skor. De bizarra personer, som burit hand på Paris, tillhöra denna race; man är färdig att betrakta dem med naturforskarens nyfikenhet. Och det är dessa viidar, hvilkas första princip är att icke ha något hemvist, att icke ha någon härd, någon bädd eller Gud, hvilkas rätta bostad är herdens rullande koja, det är dessa, som göra en revolution, i Kommunens namn, i hufvudstadens namn, i municipalitetets namn, i namn af allt som betecknar de lokala intressena. Hvilken komedi, men också hvilken tragedi!