Göteborgsposten – 5 maj 1871, sida 2

Sympatierna för Frankrike. Till Red. af Göteborgs-Posten. Uti Göteborgs Handelstidning för sistl. Tisdag förekommer en ledande artikel, hvari det påstående uttalas att sympatierna för Frankrike bland svenska folket skulle undergått förändring och nu öfverflyttats på Tysklands sida. Så förvånande detta påstående förefaller och så litet i behof af vederläggning det kan synas vara, är dock insändaren i tillfalle att kunna lemna ete litet bidrag till upplysning om huru härmed rätteligen förhåller sig. Insändaren har nyligen företagit en resa genom mellersta och södra Sveriges provinser och under densamma kommit i beröring med folk at de mest skiljda samhällsklasser, men han har bland dem alla funnit deltagandet och sympatierna för Frankrike och dess sak oförminskade, snarare lifligare och hjertligare nu än vid krigets början, i samma mån de af tyskarne utöfvade grymheterna i Frankrike, deras hårdhet och oförsonlighet vid fredsvilkorens uppgörande framkallat känslor af stegrad harm och afsky. Hvad stämningen i hufvudstaden beträffar, så öfverensstämma alla underrättelser deritrån, att tidningarne derstädes på ett troget sätt tolkat den rådande opinionen i den fransk-tyska frågan, och till hvilka slutsatser kommer man i så fall? Hvad angår sinnesstämningen i norra Sverige rörande ifrågavarande sak, så har man icke varit i tilltalle, hvarken genom personlig beröring eller genom dess tidningspress, att taga kännedom härom, men ingen enda underrättelse har nått oflentligheten, som gifver vid handen att tro, det sympatierna tör Frankrikes sak inom denna landsdel undergått någon förändring Hvad angår opin onen särskildt inom detta samhälle, så är svärigheten att utröna densammas beskaffenhet så ringa, att icke ens det minsta tvitvel kan uppstå derom, att sympatierna för Frankrike, hvarken i styrka eller utbredning lidit något afbräck härstädes; man må har träda in i hvilken krets som helst, hög eller låg, fattig eller rik, otverallt förnimmer man samma uttryck af deltagande och valönskningar tör Frankrike, medan kanslor af motsatt beskaffenhet för Tyskland, törlåtligt nog, knappt kunna återhallas. Hvad har väl ock i sjelfva verket intraffat, som skulle kunnat åstadkomma en foranuring i tankesätten till förmån för Tyskland; bar icke snarare motsatsen egt rum, eller är måhanda icke den olycka som nu så hårdt trycker Frankrike berättigad till ökadt deltagande och sympati från vär siua? Det tyckes åtminstone så tor hvarje otörvilladt sinne. Att under sådana förhållanden framkomma med det påståendet att sympatierna kos svenska folket för lrankrike öfvergatt i en motsatt riktning vittnar om en icke ringa grad af djershet och likgiltighet för sanningen, på samma gång det förutsatter en hög grad af känslolöshet, att ens hysa en sådan önskan, att detta måtte inträffa. Värt folk år, Gudi lot, icke en sådan väderhane, att det rättar sina sympatier efter medgång och motgång — det skulle just vara ett vackert nationaldrag, att vi under lyckans dagar med våra sympatier tillhöra Frankrike, men, sedan det drabbats af motgångar och lidanden, som måste röra hvarje menniskohjerta, ställa oss under deras fiendes fana. (IIvad skall man säga om den som päyrkar något sådant och hvad namn skall man gifva honom?) Det är förgatves de s. k. tyskvänliga tidningarne invända att Frankrike sjelft är skulden till hvad som nu öfvergår detsamma; det är en känd sak att hela den europeiska pressen (med undantag naturligtvis af den tyska) öfverensstammer uti den åsigt, att efter katastrofen vid Sedan hvilar ansvaret för kriget på Tyskland; ty då erbjöd sig den franska provisoriska regeringen att sluta fred med Tyskland, på vilkor at godtgörelse af krigskostnaderna; då detta afslogs ådrog sig Tyskland i och med detsamma ansvaret för alla de gräsligheter, som sedan dess utöfvats, allt det blod som flutit, på samma gång de hårda fredsvilkor det aftvingat Frankrike, äro oberättigade, emedan Tyskland sjeltt bär ansvaret för de ofantliga uffer kriget kostat det efter kapitulationen vid Sedan och sålunda, ur rättslig synpunkt ej kan göra anspråk på ersättning härför at Frankrike. Uti en sådan uppfattning at förhållandena är som sagdt, hela den Europeiska pressen enig; äfven i Göteborgs Handelstidning läste vi, att etter händelsen vid Suan bär Tyskland och dess ledande män ansvaret för kriget; huru kommer det sig att samma tidning nu hvalfver hela ansvaret för gräsligheterna i Frankrike på detta rike? — det må den sjelf svara på, om den kan; i konseqvens med det UI vär citerats ur tidningen för några mänadcr tillbaka, kunna vi Omvjugen Åörklara ÅÅ— djertva och obefogade omdöme. Vi finna detta lika litet förklarligt, som vi i det hela kunna förklara Handelst:s än för den ena sidan afgjordt partiska, än vacklande, än åter ensidiga hållning. Hvad det passar väl i stycket för denna tidning att under sådana förhållanden rikta förebråelse mot sina kolleger for partiskhet, liksom man måste beundra H.-T:s blygsamhet att ställa sin egen auktoritet högre än hela landets öfriga press! Icke minst för IL-T:s egen skuld måste man beklaga att artiklar af dylik beskaffenhet, som den i Tisdagens nummer fått ingå i tidningen; det är icke med sådana artiklar man skapar en opinion; att å ena sidan på ett oädelt och brutalt sätt söka nedsvärta en motståndare, som är djupt hemsökt af olyckan samt å andra sidan dels ötverskyla dels ursäkta brottsliga handlingar hos en anhängare, som nu i rått öfvermod frossar af de materiella fördelar han dragit af ett krig, för hvilket han, enligt den Europeiska opinionen, i fullt lika mått delar ansvaret med sin motståndare — detta är, säga vi, en metod, som iagalunda är egnad att tillvinna aktning och sympatier för den sak II.-T. gjort till sin uppgift att försakta, lika litet som den behagliga sjelfförvillelsen att sympatierna för Frankrike undergått förandring äro i stand att förvilla nagon annan.