Göteborgsposten – 5 maj 1871, sida 2

— visa mig platsen, sade hon i svag ton. Ransome tvekade. — bet är en hisklig anblick för hvem som helst att se, sade han. — Hvem har bättre rättighet att se den än jag? Jag skall finna honom, om han är der. För mig dit: jag har hört honom tala om er. Ransome gaf vika, fastän ogerna, och följde henne till platsen. IIan visade henne Heurys rum med dess stympade tak och väggar. Hon ryste, höll händerna framför ansigtet och nästan föll afsvimmad mot sin ledsagare. Men hon sansade sig snart och visade en sällsynt energi, fastän hennes ansigte liknade marmor. Hon förde honom med sig hit och dit, gjorde honom en mängd frågor och lyssnade till hvars och ens gissningar; ty öfverallt stodo högljudda grupper af arbetsfolk och andra stadens innevånare. Några menade att han blifvit begrafven under den stora skorstenen, andra uttryckte sina farhågor att han blifvit förvandlad till atomer. Vid hvarje sådan förmodan skälfde Grace Cardens hela kropp, men hon ville ej låta öfvertala sig att draga sig tillbaka. — Nej, nej, utropade hon, bland så många skola några gissa rätt. Jag skall höra allt hvad de tänka, om jag också skall dö deraf! Hvad är litvet för mig nu? Ah! hvad är det den qvinnan säger? m—— —