Göteborgsposten – 5 maj 1871, sida 1

jan vid tlodstranden. Uppskakad af fallet kunde han på en läng stund ej draga sig ur gyttjan. Men fruktan ger energi och han var nu betagen af fruktan; han stoppade brefven i sin ficka och som han var en förträfflig simmare hoppade han ut i floden och sam öfver till andra sidan. Derefter begaf han sig genom de mörkaste gatorna till sitt hem, hvilket han slutligen uppnådde genomvåt och förfrusen. Ransome och hans män undersökte den sprängda byggnaden invändigt och utvändigt, men ej ett spår kunde finnas af någon mensklig varelse, lefvande eller död. De begåfvo sig derefter ner åt flodsidan med lyktor och här funno de fotsteg. Ransome satte ett par personer till vakt öfver dessa, så att de ej skulle bli uttrampade. Men uppmärksamheten afvändes snart från fotstegen. Åtskilliga alnar från tornbyggnaden fanns en qvinna liggande skadad af nedfallet murbruk. Hon var i sin nattdrägt och halft betäckt af ett sängtäcke. Hennes pannu och bakre delen af hennes hufvud blödde, och hon var fullkomligt känslolös. Polisen igenkände henne genast. Det var Jael Dence. Ion lefde fastän hon var utan sans och Ransome lät genast föra henne till sjukhuset. — Kom med flera lycktor neråt floden, sade han; explosionen har verkat i den riktningen. Flera facklor buros dit. Man tog vattoet noga i skärskådande. Ett par polismän gingo upp bland ruinerna af skorstenen och stodo till fotknölarne i vattnet. Men