Göteborgsposten – 4 maj 1871, sida 1

Cole ryggade tillbaka. — 50 hit, fortfor Coventry, det finns hundrafemtio sovereigns i denna pung. I samma ögonblick jag erhåller bevis på att ni ej bedragit mig, lemnar jag den åt er. — Här hvarest vi nu stå? — På denna fläck. — Tyst! ej så högt. Hörde jag ej fotsteg? De lyssnade båda. Dimman var nu mycket tät. Cole hviskade: — Se neråt floden. Jag undrar hvilketdera som skall springa först i luften. Dat är mycket kallt. Han skakades som en menniska hvilken har frossa. Båda lyssnade stela af köld och darrande af orolig väntan. En klocka slog tolf. Vid första klockslaget uppgåfvo de båda medbrottslingarne ett rop De voro i ett sådant tillstånd att hvartenda ovnätadt ljud skrämde dem. Allt var åter tyst och de lyssnade ånyo. Plötsligt flammade en rödgul blixt, en dof knall hördes, en kall fläckt berörde deras ansigten, en förfärlig massa stenar och murbrnk föll ner i floden. Den stera fabriksskorstenen hade fallit. Nästan i samma ögonblick hördes en ny knall så stark, att den lät som ett åsklag alldeles invid dem. Den var så förfärlig att både penningpung och pistol föllo ur Coventrys hand, och han sjelf flydde gripen af förfäran. Cole böjde sig, ehuru förskräckt, ner på sina knän, tog upp penningpungen och sprang åt motsatta hållet. Men innan han hunnit taga mer än ett par steg, tör