Göteborgsposten – 3 maj 1871, sida 2

Paris d. 27 April. Rekryteringen af insurgenternas arme möter ätskilliga svårigheter. De at Paris innevånare, som äro öfver 19 och under 40 år gamla och ha föga smak tör att strida emot sina landsmän för de tyranner hvilka förtrycka staden, ha till största delen lemnat densamma. De få som qvarstannat eftersökas och föras bort nattetid i trots af lagarne eller gripas om dagarne på gatorna. Det är en tvångsvärfning som utföres i den vidsträcktaste skala. De män som tagas bort bli inspärrade i barackerna med de soldater, hvilka ännu ej varit i stånd att lemna aris eller ha qvarstannat der för att undgå den reguliera militärtjensten. Der bildas de till krigskompanier, i hvilka de finna sig inkorporerade med män af de lägsta klasser och främlingar som kommit till Paris i hopp om att få plundra. Inom ett par dagar skola de vara organiserade och gå i elden frawme vid fronten, der striden är hetast, under det de federerade bataljonerna, bestående af män som utfört insurrektionen och understödja kommunen, få qvarstanna i sina qvarter, bakom sina barrikader fria från fara. Det ser dock ut som om hittillsdags blott ett inskränkt antal af de gensträtviga blitvit gripet, ty jag läste i dag på morgonen i kommunens Journal officiel en rapport af krigskommissionen, åtfoljd af ett edikt af ministern Ciuseret, hvarat det framgår att reorganisationen af nationalgardet har hittills, i trots at upprepade dekreter, ordres och åtgärder i afseende härpå alltsedan proklamerandet at kommunen, mött svårigheter vid uttörandet, hvilka det är nödvändigt att omedelbarligen hälva. Detta är ej språket hos en regering som är säker på sig sjelf och som hemtar sin styrka af allmänt gillande. Eu sak som är verkligt national eller uppriktigt kommunal behöfver ej utöfva våld för att finna soldater. Jag tviflar på att de åtgärder som användts för att rekrytera kommunens ar iro af den beskaffenhet att de gitva den vare sig sammanhållning eller styrka. Jag skulte snarare vilja tro att denna armå vid ett gifvet ögonblick, tvingad att mot sin böjelse och i trots af sina känslor marschera framåt, skulle begagna sig af tillfället och vända sig mot sina tyranner. Jag vet hvad som kan uträttas genom disciplin och hvad ofticerare kunna förmå i fråga om att hålla trupperna vid sina skyldigheter, men det är svårare att hålla dem emot deras skyldigheter, särdeles då segern synes vända dem ryggen. Å andra sidan äro nationalgardets officerare mycket däliga; debatterna vid krigsrätten visa detta, och disciplinen har aldrig varit värre än i denna oordnade arme, Anförarne uricka sig ötverlastade; soldaterna göra detsamma; än faller det den ene än den andre in att vägra lyda, lemna slagtältet och sätta sig emot att marschera, allteftersom vinden blåser, alitettersom det regnar eller är vackert väder. Senast igår anklagade general Dombrowski två af sina bataljoner för att ha lupit sin väg tillochmed innan de blitvit anfallna. Om nationalgardisterna, hvilka äro kommunens frivilliga soldater, uppföra sig på det sättet, hvad kan man ej då vänta af dem som marschera mot sin vilja under tvång och hotelser? Det skall ej finnas tillräckligt med revolvrar i otficerarnes fickor för att döda alla dem som vägra att skjuta eller gå öfver till fienden. Det torde äfven kunna hända att kommunisttrupperna då de öfvergå föra sina officerare med sig som fångar. Ännu allvarsammare hotelser ha fällts af män som blifvit tvingade att marschera. Många ha beslutat att vid första gynusamma tillfälle vända siva vapen emot sina anforare, hvilka allaredan börja vidtaga sina försigtighetsmått och hålla sig på afstånd. Man kan snart väuta sig någon plötslig reaktion till förmån för ordningen. Jag har redan omnämnt de ansträngningar som gjorts af kommunen för att upplösa alla sociala band och tillintetgöra några af gruudelementerna för eganderätt och familjelit. Dessa bemödanden fortsättas. Domrarne vid Paris domstolar ha, säger kommunen, fegt öfvergitvit sina poster ock komprometterat medborgarnes intresse och kommunen har, i afvaktan på att deras platser skola bli fyllda, tillsatt en president för att sköta de maktpåliggande åligganden som i allmänhet äro anförtrodde åt presidenten i ett tribunal Personer som känna till den franska lagens fordringar skola bli förfärade öfver den verkan ett sådant brott mot landets lagar kan komma att frambringa. Appellationsdomaren har i vissa fall nästan absolut makt. Om hans domar blefve upphäfda skulle det vara omöjligt att återställa sakerna i deras fordna skick, De personer som kun