Göteborgsposten – 3 maj 1871, sida 2

försvinna i hvirfveln, men insurrektionen, hvilken hittills varit af en mild natur, skall endast antaga en mera energisk och vild karakter. Långt ifrän att abdikera befästar centralkomitn sin makt kraftigare för hvarje dag. I förgår sades det att den var upplöst, i går proklamerade den högt sin tillvaro, sägande att den ständigt växte i antal och rendast skulle försvinna med friheten. Man vet hvad frihet betyder i den kommunistiska ordboken. Kommunalrådet har nyss gifvit den en ny stadfästelse och nya prerogativer genom att göra bataljonernas delegerade till plantskola för dess stora nämnder. I samma mån som tvedrägt inträder i hjertat af kommunen ökar centralkomiten — bestående af de verkliga beherrskarne öfver Paris, representanterna för den universella revolutionen — sin myndighet. Dess kosmopolitiska karakter säger tydligt nog att den ej skall spara något i Paris, hvarken egendom eller personer. Den sträfvar till ett mål, och detta mål är herravälde, den skall ej spara något för att vinna det. I händelse af behof skall den tillgripa diktaturen och utöfva absolut makt under namn af militärregering. Hr Cluseret tycks vara den man som är bestämd att spela rollen af militärregent. Det är lätt att se makten gradvis öfvergå till honom. En tid skall komma då det skall vara omöjligt för kommunen att göra sig af med honom, äfven em den vågade det. Man kan känna blodet flyta snabbare i ådrorna på den gamla hufvudstaden. De så kallade reaktionära bataljonerna äro upplösta och deras effektiva styrka, redan förut reducerad genom emigration, har blifvit indragen i de bataljoner som stått på kommunens sida. Det skall snart bli omöjligt för den anfallande armen att finna en centralpunkt för sina operationer i det inre af staden. Under det de bata joner, på hvilka den lagliga regeringen kunde räkna, äro upplösta, ha deras förra officerare blifvit arresterade eller tvungna att fly. Ej utan skäl, ej utan bitterhet förebrår man regeringen för att den rådt sina anhängare att ej afväpna och följ aktligen förpligtat dem att, i afvaktan på stundande kraftutveckling, qvarstanna i Paris, då de skulle ha kunnat organisera sig utanför genom att taga någon port i besittning. Det torde ej kunna förnekas att i början många fel blefvo begångna både at de militära och politiska ledarne; att det är orättvist att kasta hela skulden på parisarne endast, såsom man nu tyckes göra i Versailles; att det skulle vara grymt att underkasta parisarne de försakelser och lidanden som åtfölja en lång belägring; att ju snabbare handling desto mindre blodsutgjutelse och desto bättre utsigt att få understöd af ordningens män; att om hr Cluseret och ledarne för den internationala föreningen få fritt handla, skall Paris snart likna en serie af fästningar, sinsemellan förenade, hvilka måste tagas successivt och med uppoffring af tusentals menniskolif. Man ser redan att alla Places och alla torg äro förvandlade till Places dArmes. Barrikader äro uppförda vid ändan af hvarje stor gata, och å alla boulevarderna. De äro byggda af gatstenar som lagts så, att de bilda massiva vallar, betäckta med jord, hvari kulorna skola gräfva in sig; minor äro anlagda i mängd. Krut skall saknas för att ladda dem alla, men det skulle vara för mycket äfven om blott några af dem blefve antända. Det har ej utan oro observerats att ledningstrådar blifvit nedlagda i afloppstrummorna och att alla trådarne förenas i ett elektriskt batteri som är uppstäldt i Montmartre som för närvarande är förvandladt till citadell. Farhågorna äro kanhända öfverdrifna, jag är sjelf böjd för att tro det. Men jag kan ej undvika att se hvad som ligger öppet för allas blickar, nemligen de fruktansvärda barrikader som byggas hvarhelst det är en möjlighet till att en strid kommer att utkämpas. Om Versaillerregeringen väntar för länge innan den utför sin mästerkupp, skola talrika menniskolif derigenom gå förlorade, eller också måste den besluta sig för att ötvervinna Paris genom uthungring. Denna sista ytterlighet är så fruktansvärd i anseende till sina följder, att man neppeligen kan tro hr Thiers om att någonsin fatta ett sådant beslut. Han ämnar sannolikt rädda staden, ej förstöra den. Det raseri som förtviflan alstrar är ej att leka med. Jag gifver akt och jag lyssnar; jag ser dessa känslor börja alstras äfven hos de mest moderata bland innevånarne, äfven bland dem som, ifall Versaillerarmåen inträdde i Paris i morgon skulle ställa sig på dess sida, färdig att kämpa för den lagliga regeringen, för friheten, emot uppror ooh tyranni.