Göteborgsposten – 29 april 1871, sida 1

AA —— som vi andra för blommornas akull, skina af välbehag, då de passera br Mulenbocks skåp å Museum, hvarifrån läckra blomkålshufvuden, sparrisbundtar och ärtskidspyramider glänsa så förföriskt, och det vattnas i munnen på dem: — Det kan ju ej nekas, att allt det der verkligen är något sällsynt för året. Men någonting, som är ännu sällsyntare, både så här års och annars, är — ingen enda konkurs anhängiggjorts vid Göteborgs Rådhusrätt under innevarande månad. Det ser således ut som om vi verkligen kunde ha råd att bestå oss några små delikatesser. Nästa Onsdag säljes å auktion i Stadshuset, bland andra 5för poliskåren oanvändbara eflekter, en kreaturshud. Det låter ju riktigt hemskt! Bara det ej är det yttre omhöljet af någon stackars syndare, som fått släppa till skinnet i Finkans dunkla gemak, ty menniskan är ju ett kreatur — isynnerhet när hon sitter der. Vid utgången från en kyrkokonsert någonstädes, hvartill den billiga inträdesafgiften beredt äfven arbetsklassen tillträde, fick man höra följande dialog: En madam. Nå, Andersson hur töckte han ho sjongde? — Andersdon. Åjijamej de va änna sörskräckelit hva ho kunne hålla annen (anden) länge!