Göteborgsposten – 29 april 1871, sida 1

i som aldrig i vårt land, så hoppas vi åtminstone, vilkas intendonter vi påtrålla irejdade vetenskapsmän, artister, publicister och en kunglig iofembetsman! Vi ha en egen akademi för söteborgskt snille och göteborgsk smak, en attigförsörjningsinrättning der gifmildhetens nelande salva beredes den nödställde af fyra vid dylika procedurer vana händer, vi ha 56 linka fruar, mamseller och madamer, som skaffa oss inträde i verlden och 29 studerade och promoverade Eskulapii-söner, som hålla oss qvar deri eller förpassa oss derur. Ett börshus ha vi rest oss som, om det också icke är synnerligen vackert, dock kostar oss minst en half million, och hoteller bestå vi oss med, till den grad märkvärdiga, att eom m:ll Octavia Carln i sitt ryktbara eller kanske rättare sagdt beryktade arbete om Göteborg säger, de ofta herbergera utländningar. Här finnes ett Harmoniskt sällskap, hvars prestationer alldeles icke, som i andra städer, påminna om vissa fyrbenta rotehjons långsamma skiljsmessa från hjorde-lifvets fröjder. Vi ha, ännu åtminstone, gudskelof, Beyerböckska kapellet och en god teatertrupp med ej mindre än tre förtjusande blondiner. Aller lika skuggrika som Djurgårdens eklundar och Berlins lindrader sträcka sig öfver vår stads breda bröst som stora Vasabandet öfver en brukspatrons finstrukna krås, drömmande i tjusande parker ligga kringströdda villor af den mest intagande verklighet, och en vattenledning ha vi, som förslår — för våra behof. Men framför allt ha vi millioner, affärsgenier och handelsförbindelser, som utgöra vår stolthet. Vi ha hus så solida, att detnästan vore ett brott ens tänka att de kunde vackla på sina grundvalar, och så ha vi kontor så prydliga, så imponerande och framför allt så tysta, att man ovilkorligen frågar sig, hvarföre ceremonierna i afgudens, guldkalfvens, tempel skoia bedrifvas med mera ordning och högtidlighet än i vissa andra tempel. Den hör här till undantagen, som ej skrifvit på sin sköld dessa deviser: Arbetet är menniskans ära och Ordning är arbetets häfstång, kort sagdt, vi ha med fog trott oss bygga och bo i vårt lands förnämsta affarsstad ... Nog är det då en smula retsamt att höra en s. d. göteborgare, f. d. göteborgsk veckokronikör, numera utgifvare af en grannstadstidning, påstå, att i den staden finnas Sveriges förnämsta epanmålsexportörer, lika harmligt som att höra en person häromdagen påstå att nyockeln till vårt lands bränvinskran ligger i en Stockholmsfirmas hand... Ja, nog vore det hjertslitande — om icke båda dessa firmor hade filialkontor i Göteborg, som sålunda får inhösta åtminstone någon del af deras rika skördar. En skribent i Tkorsdagens Handelstidning har tagit sig det orådet före att slå ned på den franskvänliga delen af svenska pressen eller med anara ord, hela denna press, med två, föga lysande undantag. Han har för att begagna ett af hans egna hyfsade, och, för hans ilskas afloppsåder förträffligt passande, uttryck velat ge den en stut. Vi förmoda, att det ej dröjer länge förr än han sjelf får hvad han så väl förtjenar och som passar så utmärkt i stycke med hans ålder och visdom — en dugtig luf af dem han så oförsynt förolämpat. Och så vilja vi förmoda att under exekutionen behaget af hans upphöjda domareverksamhet öfver folket vid polen så småningom skall bortdunsta eom ett stilla väder — i likhet med den rysligt tillämnade effekten af hans braskande strasspredikan. Att pojkar löpa med skägg, deröfver må man emellertid ej falla i förundran och det kan på sin höjd framlocka ett medlidsamt löje, men hvem skulle väl tro att en vill åren kommen man i en annan fråga skulle kunna framkomma med ett påstående så förbluffande, som det nedanstående? De tre strömmarnes sällskap spelar för närvarande för klena hus i Wenersborg, ett eäreget samhälle då det är fråga om musik och dramatik, som läter damqvartetten sjunga och ofvannämnde sällskap spela för tomma väggarne, men skockar sig i salongen, då fru Elfsorss eller hrr Novander Carlberg damma på med sina hejduodrande sångeller talpjeser. Att stadens tidningskritik häri ej är utan skuld, ha vi förut några gånger visat: den har nemligen för de senare sällskapen vanligen haft idel rosor, under det att törnena för andra verkliga artister ingalunda skylts af de sparsamma blommorna. Men af alla de förvånande produkter af dessa kritikaster, som vi hittills påträffat, har näppeligen någon synts oss mera klassisk än nedanstående i WonersborgsPosten för d. 27 d:s afgilna dödsdom öfvor ett stycke, som inom hela den bildade verlden rönt en exempellös framgång och beredt dess förlattare naun, rykte och guld. Så här lyder detta hka naiva som putslustiga opus: Den komedi af Victorien Sardou, som i går uppfördes på härvarande teater, och hvarom tidningarne vetat förkunna att den med så mycket bifall blifvit gifven både i hufvudstaden och annorstädes, visade sig vara ett stycke som ej synnerligen motsvarade sitt rykte. I likhet med så många bland sina syskon bygd på det slags förvecklingar inom familjelifvet skola blifva rätt gouterade, eger denna komedi icke ens det hos dylika stycken annars vanliga företrädet att vara på det bekanta viset underhållande; åtminstone är hela första akten mer än tillåtligt tråkig. När härtill lägges en hos franska teaterförfattare mindre vanlig oklarhet i flera momenter af kompositionen, så måste det erkännas att det fordras mer än vanliga skådespelaretalanger för att bereda framgång åt stycket. Också var utförandet i allmänhet ganska godt och i all synnerhet fru Boströms spel mästerligt. Vi misstaga oss troligen ej i vår uppfattning att det endast är detta spel som fortfaAA mr m — — RH — ARA 0 ET OM (— OM MM