Göteborgsposten – 28 april 1871, sida 2

ND 2 ILE VI 1101 CP HIGC, SA VIRAL 1 detta lag utgör väl 150,000 man, medan han lugnat sina landsmäns otålighet och äfven sökt att missleda dem och den öfriga verlden om sin förutvarande verkliga svaghet. Med dessa alltjemt växande trupper har ban underhållit en massa småstrider mot insurgenterna, hvilka demoraliserats i någon mån genom den följd af nederlag, hvartill dessa strider ledt för dem, och han har fullständigt cernerat Paris i den at tyska trupperna oupptagna halscirkeln. På vestra sidan står hans folk tätt invid Paris vallgördel efter en blodig och envis kamp på förstaden Neuillys gator. På södra sidan har han genom paralleler närmat sig intill de af insurgenterna besatta sydfästena, af hvilka Montrouge fullständigt demolerats och Issy snart bragts till tystnad. Innebafvare af dessa fästen, skola havs trupper i skydd af dem kunna från flera håll rycka in i Paris. Och då de väl inkommit der, tror man nu, att upproret snart eLe vara slut och att Kommunens arme skall skingras som agnar. Men i det ögonblick, Thiers sålunda står inför sannolikheten af ett snart slut på det borgerliga kriget, börjar han möta svårigheter från tysk sida, de der kunna leda till obehagliga konseqvenser. Thiers har naturligtvis sökt att, om möjligt vore, utverka vid de definitiva fredsunderhandlingarne i Bryssel någon lindring i fredsvilkoren, i hvilket försök han äfven från annat håll understödts. Nu synes Bismarck befara, att Thiers skall med större bestämdhet framkomma med anspråk i denna väg, om han etter upprorets nedslående lyckats besätta Paris. Thiers, som förklarat sig villig att betala 2 milliard genast och inom kort 112 milliard dertill, om tyska trupperna utanför Paris ville utlemna till honom de af dem besatta fästena i norr och öster, har derå mött afslag. Bismarck vill nu, då Frankrike befinner sig i ett oöfverskådligt djup och olycka, begagna sig häraf för att framtvinga ett definitivt fredslut och vägrar att på något vilkor utrymma pariserfästena, förrän freden blifvit definitivt sluten. Ej nog dermed, han har äfven låtit inställa det vidare hemforslandet af de franska krigsfångarne samt visar på allt sätt sitt misshumör. Det är derför at vigt för Thiers att nu skyndsamligen och med kraft slå ned upproret i, Paris, för att sedan kunna med desto större kraft i det enade Frankrikes namn föra fredsunderhandlivgarne. Att han icke tänker att låta Bismarcks dåliga lynne skrämma sig, framgår bl. a. deraf, att han gifvit de franska krigsskepp, som afgått till nordtyska hamnar för att hemta krigsfångar, order att vända tillbaka hem, heldre än att han vill under närvarande förhållanden underteckna en definitiv fred med Tyskland. Så enkel och naturlig Thiers politik förefaller oss, så egennyttig och rofgirig synes oss hans motståndares, hvilken tyckes i sin våldsamma ifver alldeles förgäta, att Thiers först måste ha inre fred inom sitt land, innan han kan å dettas vägnar underteckna en fred, mot hvars utförande hans inre motståndare annars kunde protestera, kanske begagna det till nya och olycksaliga inre hvälfningsförsök, de der kosta Frankrike så mycket. Å andra sidan måste man medge, att Tysklands ställning icke heller är beqväm. Förutom den massa franska krigsfångar, det har att föda, måste det hålla en väldig arm qvar i Frankrike, hvilken till ej ringa del utgöres af landtvärnsmän, gifta karlar med familj, och näringsidkare hvilka väl behötvas i hemmet för deras anhörigas underhåll och för näringarne, som i saknad af armar ännu ligga mycket nere. Regeringarne måste draga försorg om de stupades efterlemnade familjer och om invaliderna. För detta ändamål hade man påräknat den från Frankrike inflytande krigsskadeersättningen, men då denna nu uteblir och möjligen ännu länge kommer att uteblifva åtminstone till större delen, så måste nationen underkasta sig att genom beskatining bestrida pensionsoch invalidfonderna — en oerhörd börda. Den lag härom, som förelagts förbundsrådet, är grundad på antagandet, att krigsskadeersättningen skulle snart ingå; men då denna nu uteblir, måste man äfven tillsvidare uppskjuta med lagens behandling. De behöfvandes klagomäl tynga naturligtvis hårdt på regeringarne, och äro vi af den tanken, att det at Bismarck begärda nya krigsanslaget hulvudsakligen afser de starkaste klagomålens blidkande. Dröjsmålet med fredsslutet och penningars uteblifvande bryr äfven regeringarne derigenom, att dessa icke kunna tillfredsställa de äfvenledes starka klagomål, som höras fran de från Frankrike utvisade talrika tyskarne, af hvilka de flesta behötva understöd och begära ersättning för sina förluster. Vi tro visserligen ännu icke på möjligbeten af att det tysk-franska kriget skall åter blossa upp; men det torde åligga de båda statsmän, som leda Frankrikes och Tysklands iden, att å ömse sidor visa sig sogliga och stergifvande och icke spänna bågen för högt. Hittills är Bismarck den mest pockande. Det bekräftar sig, att eldens inställande utanför Paris d. 25:te härledde sig af den vapenhvila, som för innevånarnes skull i Neuilly och Sablonville blifvit ingången. Hvarken St. Denis eller tästet Charenton iro besatta af franska trupper, utan innehafvas fortfarande af tyskarne. Till Times telegraferades från Paris d.