Göteborgsposten – 28 april 1871, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop. XXVI. Om icke händelsen så fogat att försvarsfrågan under de sistförlidna veckorna tagit hufvudstadspressen i anspråk, så skulle den tidningsläsande allmänheten sannolikt äfven nu blifvit lika frikostigt trakterad med en mängd uppsatser i jernvägsfrågan. Visserligen hatva åtskilliga uppsatser och äfven några promemorier producerats; men jag tror dock icke att ens de riksdagsmän för hvilka dessa egentligen varit atsedda, har om dem tagit särdeles noggrann kännedom. Det var klart, att hufvudanloppet skulle riktas mot norra Stambanans fortsättande i enlighet med sistförlidne riksdags beslut. Man anmärkte såsom oriktigt, att regeringen och äfven statsutskottet ordade om fortsättande af en stambana, som icke ännu var påbörjad; man glömde i brådskan att bandelen Stockholm-Upsala just utgjorde början af den norra stambanan. De hvilka vid sistförlidne riksdag icke medverkat till Upsala-Sala-Storviksbanan, ansågo sig oförhindrade, till och med berättigade, att nu kullkasta detta beslut, och för en sådan åtgärd, huru betänkligt det än är att upphafra ett grundlagsenligt fattadt riksdagsbeslut, tycktes hufvudstadspressen icke vara obenägen, åtminstone kan jag icke erinra mig att denna betänklighet i någon här utkommande tidning med kraft blifvit framhållen. Deremot framhölls med desto mera eftertryck att en bergslagsbana Thureberg-Sevalla-Norberg skulle för hufvudstadens handelsintresse vara af oberäkneligt stort intresse, och när riksdagen beslutat att Upsala-SalaStorviksbanan skulle byggas, så grep man sig ändtligen an att etablera ett bolag som skulle åstadkomma bergslagsbanan. Men ett förunderligt missöde hvilar öfver nästan alla storartade företag som utgå från hufvudstaden. Det antydda bolaget bildades, den erforderliga summan tecknades, oktrojen beviljades, och vid innevarande riksdags början förklarade grefve E. Sparre med vanlig pathos, att banan skulle byggas äfven om staten ej ville understödja företaget — men ändå har det icke tillvunnit sig förtroende, ehuru det är sannolikt att denna bergslagsbana skulle blifva ganska inkomstbringande. Alven en annan bergslagsbana, UpsalaMargretehillbanan, blef föreslagen, öfvertogs af ett bulag, som tecknade det erforderliga kapitalet, och ansågs skola bestämdt komma till stånd, då själen i detta företag, häradshötd. Östberg, afled, och kort derefter ötverraskades man af underrättelsen att om icke statsunderstöd beviljades åt denna bana, så skulle endast en smalspårig lokalbana anläggas mellan Dannemora och Skutskärs lastageplats, hvarefter sannolikt aldrig Upsala-Magretehillbanan skulle komma till stånd. Under tiden fasthöllo norrlänningarne, som icke kunde öfvertygas om att bergslagsbanan, fortsatt upp till Norrland, och ej heller Margretehillbanan var dem till gagn, ibärdigt vid löftet att de skulle få en stambana norrut, lika så väl som mellersta och södra Sverige fitt stambanor, till hvilkas beviljande norrlänningar verksamt bidragit. Så stod saken, då statsutskottets jernvägsbetänkande nu skulle föredragas till behandling i Andra kammaren. Den Första hade redan på sätt regeringen och utskottet föreslagit, efter en liflig strid beviljat 12 mill. rdr till norra stambanans fortsättande. I Andra kammaren började striden med en liten förpostfäktning, hvars utgång, det insågs genast, skulle blifva betecknande. Prosten Ljunggren yrkade nemligen att första punkten, om anslaget till norra stambanan,