Göteborgsposten – 26 april 1871, sida 2

2 75656565656466 O0 — brutit var nu att i Gnve upprätta en silialafdelning, hvilken såsom befintlig på neutral grund kunde upprätthålla de stora transaktionerna med utlandet, och härigenom inträffade det märkliga att sSocict6 Gentrale under denna tid tillochmed kunnat genomföra en stor finansiel operation för peruanska regeringens räkning. Så snart kunskap om slaget vid Sådan erhållits sändes vidare alla i portföljen befintliga internationella värden öfver till London och försåldes der småningom och väl. Men så cernerades Paris och det är då egentligen som uttagningarne började, medan å andra sidan alla remisser af valuta från London uteblefvo. Nu inträder också biståndet från franska bankens sida. Det vill synas, ehuru det ej klart framgår af den för oss tillgängliga skildringen, som om franska banken utan hypotek skulle öppnat en kredit af 25 mill. fres. Men hvad förslog väl denna summa när 133 mill. måste utbetalas? Socicte Generales agent i London sände derföre styrkta uppgifter till Paris (dessa lära förmodligen ej kunnat komma dit på annat sätt än medelst dufvopost), och allt efter den behållning af verkligt bolaget tillhörigt mynt, som genom dessa uppgifter angafs, försträckte franska banken den ifrägavarande institutionen med sina banknoter. Resultatet blef, såsom vi nämnt, att den alltid kunde honorera sina förbindelser och ändå vid bankårets slut lemna 5 2 utdelning åt sina aktionärer. Men franska banken eger en icke ringa andel j den lyckliga utgången och synnerligen märkvärdig är den förmåga denna nationalbank utvecklat under den kritiska tiden. Upphäfvandet af dess förpligtelse att med hårdt mynt invexla sina sedlar var ett nödvändigt vilkor för framgången i dess egna operationer och tillika en förutsättning för att den skulle kunna bispringa staten i dennas finansiella nöd. Men oaktadt denna frihet och i trots af att staten väl mycket begagnat sin kredit derstädes, har ej under något enda ögonblick franska bankens sedlar noterats under pari, utan till sitt fulla värde kurserat till och med utom Frankrike, i Belgien t. ex. Ett mera slående bevis än detta på en sedelutgifvande banks soliditet finnes icke! Det var naturligt, att när skyldigheten för banken att liqvidera med verkligt mynt upphörde, en gräns för dess tillåtna sedelutgifning också skulle fastställas. Före kriget hade bankens utelöpande sedlar uppgått till 1250 mill. fr., men den egde då vanligen en metallisk fond af omkring 900 mill. Maximum för sedelstocken bestämdes nu till 1800 mill., en summa som dock snart höjdes till 2400 mill. Af rättigheten att emittera till hela det sistnämnda beloppet har banken aldrig begagnat sig, utan den högsta summa banken på en gång haft ute i rörelsen under denna stormiga tid har utgjort 1900 mill. Härigenom, genom möjligheten att i denna grad låta det fingerade myntet företräda det verkliga, har det blifvit möjligt att förse rörelsen med tillräckligt cirkulationsmedel. Likväl skulle, oaktadt allt förtroende till bankens soliditet, hvarje skilnad mellan kursen på mynt och myntrepresentant icke kunnat upphäfvas, såvidt icke den allmänna marknaders behållning af ädla metaller varit i stånd att, med tillhjelp af det utrikes upptagna lånet, saldera den balans, hvari Frankrike under kriget kom till utlandet. Man beräknar Frankrikes metalliska myntförråd i sin helhet till 5 milliarder, och i denna rikedom, som under andra omständigheter måste betraktas nästan som en misshushållning, låg kanske yttersta anledningen till att landet i finansielt hänseende så oskadt, som skett, kunnat utträda ur sitt trångmål. De rent ekonomiska olägenheterna, de skador hvilka drabbat sjelfva det produktiva kapitalet, ha naturligtvis ej kunnat undvikas. Äfven vid den plundring, som banken nu är utSatt för från kommunens sida, har den haft ett slags tur i oturen. Medan kommunalregeringens öfriga ledamöter antingen äro obildade skribenter, hvilka blott lefva af skandalen, äfventyrare som ingenting hafva attförlora, eller kroppsarbetare, hvilka till ursäkt för sitt handlingssätt kunna anföra en gränslös okunnighet — så finnes det dock en medlem, som till och med af motpartiet erkännes vara en verklig bourgeois. Denne, hr Beslay, har just blifvit utnämnd till kommunens delegerade i banken. Hr Beslay skildras såsom en fantast, ärlig och af öfvertygelse tillgifven de ytterliga grundsatser, som kommunalregeringen förfåktar. Ian är till yrket civilingeniör och var den förste arbetsgifvare i Paris som betalte sina arbetare genom att låta dem erhålla andel i vinsten. Man antager att de reqvisitioner, han blir nödsakad att göra hos banken, skola mildras både till belopp och form så mycket det i hans förmå ga står. Samme man har framkommit med ett nytt förslag att ordna inlösandet af de vexlar, för hvilka moratoriet nu tilländalöper eller redan tilländalupit. Detta förslag är ganska märkvärdigt. Beslay önskar att ett Comptoir Commercial de Liqvidation skall inrättas uteslutande för detta ändamål och försedt med en liknande sedelutgifningsrätt som den, hvilken banken redan eger. Till denna institution skulle vexelhafvaren nu öfverlemna först och främst sjelfva hufvudförbindelsen. Men tillika skulle han utfärda partialvexlar, dragna på sin vexelgäldenär, hvilka skulle mottagas af Comptoir Commercial i utbyte mot dess sedlar. Sistnämnda vexlar blefve till antalet 18, förfallande en hvarannan månad efter diskonteringsdagen, om skuldsumman understege 2000 fr., men 12, förfallande en hvar tredje månad, om totalbeloppet uppginge till eller öfverstege sistnämnda belopp. När skulden var slutliqviderad återställdes naturligtvis hufvudförbindelsen, hvars qvarhållande varit nödvändigt för att kunna låta regressen till andra vexelgäldenärer vara giltig. Såsom ett specimen af den blifvande fimansministern hos ela Commune, ifall denna myndighet längre skulle sortbestå, måste man erkänna förslaget vara ovanligt litet kommunistiskt. Från London skrifves att aldrig så stort penningöfverflöd som nu herrskat i Lombardstreet, och