Göteborgsposten – 26 april 1871, sida 1

likval icke det ringaste tecken till motstånd! Man vågar icke heller klaga, utan går skygg åt sidan, då bataljonerna marschera fram. Men för dessa bataljoner kan man i sanning ock bli rädd. Jag har sett framför andra isynnerhet en bataljon från Belleville, i hvilken hvarenda man såg ut till att vara en förrymd lifstidsfånge. Fastän eländigt klädda, osnygga och smutsiga, hade de likväl vapen i öfverflöd. Många buro förutom geväret stora revolvrar, dem de stulit, i bältet. Jag såg en dag en dylik bataljon komma marscherande längs Boulevard Montmartre. I midten körde 4 kanoner, dragna af omnibushästar; å desamma lågo eller sutto liniesoldater, zouaver, matroser, blandade med Kommunens gardister. De flesta voro druckno. Bland hopen sågos gubbar om 70 och pojkar om 10 år. Vore la Commune! skreko de då och då, men ej ett ljud till svar förnams ifrån folket. Bland Kommunens vackra beslut torde det om Vendömekolonnens nedrifvande intaga ett framstående rum och tillräckligt angifva halten af den ädla frisinthet, som lifvar hrr Delescluz-, Raoul Rigault, Vermorol, Amoren och andra. Man hoppas likväl, att den nobla tanken icke skall bli bragt till verkställighet. Denna kolonn uppfördes på befallning af Napoleon I, till minne af franska armåns segrar, af bronsen från 1200 kanoner, som tagits ifrån ryssar och österrikare. Den påbörjades d. 25 Aug. 1806 och blef fullbordad d. 5 Aug. 1810. Sjelfva kolonnen är bygd af sten och sedan beklädd med de gjutna bronsplåtarne. Hela kolonnen skall ha kostat 2,111,417 fres. Dekretet om hyrorna har föranledt en massa stämningar. Kommunen beslöt helt enkelt, att hyran icke behöfde betalas för 9 månader. Många hyresgäster begagnade sig häraf och skyndade att flytta. Men detta öfverensstämde icke med husvärdarnes fördel, emedan hyresgästen kunde medtaga sina möbler Kc., hvilka voro värdens enda realsäkerhet. En mängd värdar ville ej tillstädja flyttning; men härför fanns råd. En aldelning nationalgardister hemtades, allt flyttades undan, och värden kunde vara glad, om ban slapp att bli misshandlad eller arresterad. Jag kan anföra ett exempel, hvilket påminner om anekdoten om Advokaten och Ostronet. En hyresgäst ville flytta och medtaga sitt meublement. Värden ville ej medge det. Nationalgarde hemtades. IIyresgästen, som betänkt sig, var villig att betala en del. Han räknade upp summan för värden, som skulle belåten mottaga penningarne, då löjtnanten för nationalgardet helt enkelt tog dem i stället och stoppade dem på sig, sägande: Kommunen skall göra upp med er! — I så goda händer har folkets rätt råkat! Den, som upplefvat en sådan dag som gårdagen, glömmer den ej så lätt. Jag hade varit ute på andra sidan om Seinen och befann mig snart på Place de la Concorde. En massa nationalgarde strömmade till från Rue Rivoli och Rue Royale och begaf sig till ett antal af flera bataljoner uppefter Champs Elysces, der äfven en massa civilt folk samlats. Kanonerna dånade från befästningarne mot Neuilly, bomberna elogo ned i Avenue de la Grande Armee och iblard ända till triumfbågen, vid öfra ändan af Champs Elysces. Jag stannade en stund och samtalade med en landsman, som jag träffade, om de förfärliga händelser vi nu upplefva härstädes. Plötsligt — det var vid 3:tiden — började himsen mulna, svarta moln kommo farande upp på fästet. Ett det häftigaste åskväder, atföljdt af regn och en stark hagelskur, urladdade sig öfver de stridarde och öfver Paris. Åskans dån öfverröstade kanonernas, hvilkas dunder fortfor. Det tycktes som om Majestätet deruppo ville gifva en varning åt bröderna, som stredo der nere. Folkmassan flyktade åt alla håll. Paraplyer och hattar slungades af orkanen åt alla väderstreck, de frammarscherande bataljonerna nästan upplöstes, mången hetlefrad kommunist blef askyld och lomade genomvåt in på Rue Rivoli, dit äfven vi begåfvo oss, sökande skydd under en af Arkaderna. Det är i dag Söndag, då 30 nya medlemmar af Kommunen skola väljas. Det är ej svårt att förutse, huru det skall utfalla, neml. att ett högat ringa fåtal kommer att rösta. Jag bar på morgonen varit i skilda delar af Paris, högst litet folk syntes till, nästan endast afekum. Vid ingången till en gata i Montmartre, dit jag hade ett angeläget ärende, arbetades på en barrikad. Jag måste, för att få komma fram, först arbe a en stund å barrikaden. Sedan detta var gjordt, trodde jag vägen vara fri, men måste å andra sidan passera förbi 2:ne vakter, hvilka hade mellan sig en stol, hvarå stod en hatt, i hvilken låg en hel del enoch 2-sousstycken. Pour la troupe, citoyen! Aha, man måste betala, för att få komma fram — en ny accis gatorna emellan! — IIär var ej annat att göra, än att draga fram med portmonnän. På hemvägen passerade jag genom Palais Royal. Inne på gården sutto tvenne balffulla nationalgardister i en med rödt sammet klädd soffa och spelade kort, under det att en dessa män fullt värdig qvinna höll på med att vid er vägg koka mat öfver en på marken uppgjord eld. Å Rue Rivoli mötte jag flera estafetter af dåliga ryttare å tjocka omnibusbästar. Från södra sidan hörde jag dånet af kanoner och mitraljöser. Man arresterade en herre, derför