Göteborgsposten – 26 april 1871, sida 1

OIIIVIL al II4aLI0IINIIODIDGIHIII1IÖvII 1 417744—C-4d4 tagna, började Paris att åter lisvas efter den utståndna svåra belägringstiden. Handel och industri började komma i gåag, hvar och en var glad öfver att kunna få sysselsätta sig med sina enskilda angelägenheter. Butiker och magasiner öppnades, verkstäderna började fyllas med arbetare, och hade man den fägnaden att åter se dessa i sina hvita blusar med förnöjda anleten strömma dit. Resande började anlända i stort antal. Beställningar ingingo från alla håll och kanter. De flesta länder gåfvo uttryck åt sina sympatier för Frankrike efter de förfärliga lidanden och förluster det genomstått. Allt tycktes arta sig efter omständigheterna väl; och hade det fått fortfara så, tror jog, att Paris skulle i närvarande stund hafva så godt som återfått sitt forna utseende. Men så kom den olyckliga 18:de Mars, som vände upp och ned på allt — och till hvilken förfärande grad! Paris blef ofantligt mycket dystrare än under belägringen, och dag för dag har tillståndet förvärrats samt, såsom ni tillräckligt vet, urartat till det hemska inbördes kriget. Alla lyxbutiker äro stängda och äfven största delen af de öfriga. Verkstiderna stå tomma, arbetaren måste gripa till Chassepoten och andra vapen i stället för sina fredliga verktyg: han tvingas dertill af Kommunens handtlangare. Postförbindelserna äro afbrutna. Lifsförnödenheterna, hvilka redan haft samma pris som under tiden före belägringen — en del ha tillochmed varit billigare —, ha stigit med hvarje dag, derför att den rikliga tillförseln i hög grad minskats. Man vågar nemligen icke skicka sina varor till Paris, emedan Kommunen bemäktigar sig, hvad den kommer öfver. Kommunen stjäl och plundrar. Här intränger man i kyrkor, tillochmed midt under gudstjensten, för att finna undangömda vapen och ammunition! Man sår ej reda på något, men glömmer icke att medtaga helgonbilder, guld och silfver jemte andra dyrbarheter såsom heliga minnen. Arresteringar göras i tusental, och det behöfves blott en anklagelse eller ett ord i PöÖre Duchene, ja, blott ett ord mot Kommunen, för att man bums kan befinna sig mellan fyra af Kommunens nationalgardister. Prester och tidningsredaktörer, sådana som äro sinnade mot Kommunen, äro isynnerhet i farten. Många tidningar äro konfiskerade, derför att våra hrr maktegande, frihetens representanter, icke tycka om dem — vive la libert6! En stor del redaktioner utgifva i stället sina blad i Versailles eller S:t Germain. De så mycket som möjligt röda La Commune, Le Vengeur, LAffranchi, Le Mot dOrdre, La Nation souveraine, La Sociale o. 8. v. utkomma naturligtvis fortfarande här — de tre sista äro dock brandröda och sekunderas värdigt af en massa usla skrifter, såsom Le Bennet Rouge, Pero Duchene m. fl. Dessa sistnämnda tidningar köpas och läsas mycket af det lägro solket, som naturligtvis tror allt, hvad man i dem uppdukar för detsamma. Detta är det sorgliga i saken och det är ett bevis på okunnigheten hos massan. IIvad som jemte dessa tidningar upphetsar passionerna äro de å alla gator uthängda karrikatyrerna öfver dagens händelser. IIuru mången gång har jag icke blandat mig i de talrika grupper, som under lifliga samtal omgitvit dessa förvridningar och galenskaper. Helst har jag velat gå förbi dem; men för att kunna uppfatta något, har jag stannat och med djup grämelse hört och sett löjet öfver de uthängda skandalteckningarne. Dock torde jag böra anmärka, att det endast är den aldra råaste befolkningen, som visar intresse härför. Några af dessa karrikatyrer äro särdeles väl utförda; men man måste förakta dem, som an: vänder sin talang på att utföra dylika saker. En stor del at dem återgifva kejsaren och kejsarinnan men så smutsigt framställda, att en beskrifning öfver dem är omöjlig. Kommunen, som genom prunkande löften sade sig vilja återinföra allmänt väl, har hittills på intet sätt hållit sitt ord: hon herrskar endast genom rå styrka och skräckvälde! Men det kan icke gå väl i längden, hon måste till sist duka under — och måtte det ske svart, ty af medborgarblod har mer än tillräckligt flutit. De bataljoner, öfver hvilka Kommunen förfogar, utgöra ett stort antal, och general Cluseret öfverdrifver icke, då han säger sig kunna uppställa en arme om 200,000 man. Men huru åstadkommes en stor del af dem? Jo, genom tvång! Säkert är, att det mindre antalet utgöres af anhängare af Kommunen. Huru många gå icke med sör de 30 sous, som de erhålla om dagen? Jag har talat vid arbetare, som jag känt, och uttryckt min förvåning öfver att finna dem i uniform. Ett exempel: En verkstad stängdes af Kommunens utskickade, fastän arbete fanns å densamma. Ej ens gamla gubbar fingo fortsätta med sitt arbete, som dock var deras enda lifnäringskälla. ÅJag hade, yttrade en af arbetarne på densamma till mig, intet att lefva af. Jag måste således, för att kunna lifnära mig och min hustru, som nu bar 75 centimer om dagen, vara med, ehuru det sker emot min vilja. För öfrigt önskar jag Kommunen så långt som — — vive la republique! Infinner sig någon icke till tjenstgöring, så erhåller han ingen sold, men väl kan han få fängelse i stället. Ni kan således förstå, att Kommunen har en massa män, hvilka äro tvungna att lyda dess befallningar, vore det AAlag andaat darför att da anh nraa anhänvrigma