Göteborgsposten – 25 april 1871, sida 1

1 — ———— AWk—— att nu ordna vårt försvarsväsende, enär ingen fara hotar, så ligger ju det nära till hands för dem som äro ojemtorligt både modigare och kraftfullare, att anse vapenöfningar hvarken behöfliga eller brådskande så länge ingen tara hotar. De skulle ganska säkert helst se om hr Hierta åtoge sig att bli krigsminister, då ijerde hutvudtiteln utan tvifvel snart komme att försvinna och med den alla vapenöfningar, såsom allt för kostsamma och ansträngande i tredstid. För ölrigt, och till. bekräftelse för mitt påstående att man inom samma grupp der hr Svea Nilsson är oraklet icke vill veta af ökad ; värnepligt, torde jag blott behöfva erinra derom, att många af de ledamöter i Andra kammaren, hvilka först ifrat sör och varit med om att besluta indelningsverkets upplösning såsom vederlag for den ökade värnepugten, redan i Thorsdags, då beväringslagen diskuterades, påyrkade med mycken ifver att öfumgstiden för beväringen skulle inskränkas. Detta yrkande gjordes icke blott af sådana ledamöter, som intaga en lågt anbringad pinne på den politiska Jakobsstegen, utan älven at sådana som redan kommit högt upp, t. ex. af den hvilken ingalunda kan förebras att någonsin förbise från hvilket håll det starkaste vinddraget i kammaren kommer, och som alltid går med, oftast går framför, den vissa majoriteten, nemligen hr Carl Ifvarsson, hvilken, om han ej varit fullt viss om stämningen, ganska säkert icke heller skulle påyrkat att beväringsmanskapet borde komma i åtnjutande at särskild ersättning under öfningstiden — ett yrkande som sedermera med ändå större ifver drets af den store rikshushållaren Jöns Pehrsson. Hvad som mest förtörnade roteoch rustbandlarne var de tillvitelser för slem egennytta som mot dem riktades. Naturligtvis protesterades häremot under djup förtrytelse; men sörtrytelsen skulle blifvit ändå större, eller kanske rättare sagdt förödmjukelsen, om de fått åhöra hvad ft. justitiekansleren v. Koch meddelade i Första kammaren. Han upplyste nemligen, att om indelningsverket kommer att upphöra på sätt törsvarsutskottet foreslagit, så skulle de som i likhet med honom voro rotehållare i de conqueterade provinserna, efter de femton årens förlopp sinna sig nästan alldeles skattefria. IIr Sven Nilssons hemman är lyckligtvis beläget i en af de conqueterade provinserna, men han torde ändå icke vilja bestrida hr v. Kochs yttrande att det vore i hög grad oförsynt af ifrågavarande rotehållare om de ville betinga sig sådan fördel som utskottet föreslagit. — Ändå mindre belåtna sku!le väl de 106 i Andra kammaren hafva blifvit om de hört prof. Rydins yttrande vatt de i utskottets förslag tramträdande anspråkens orättmätighet var så påtaglig, att han nästan vore färdig att vilja bitalla utskottets förslag, med dec velkor, blott att hvar och en skulle komma i åtnjutande af den föreslagna eftergiften, som afgäfve en skriftlig förklaring, på heder och samvete, att han ansåg den berättigad. Det var måhända med aning om att någon skulle affordra hr Key en dylik förklaring, som han, första gången han tog till ordet i försvarsfrågan, meddelade att han, som var både rustoch rotehållare, icke hade beräknat huruvida han på den föreslagna förändringen skulle vinna eller förlora. Detta yttrande vittnar väl om försigtighet, men bevisar äfven att br K. icke måtte hafva hufvud för aritmetiken, en omständighet som just icke är ovanlig hos poeter, och jag vill minnas att hr K. i sin ungdom var poet. Nu är han det ej, men ändå icke räknemästare. Han tycktes, att döma af uppträdandet vid försvarsfrågans behandling, hafva slagit sig på en ny genre. Som ung imiterade han med stor ifver den djupsinnige Jean Paul, och kallade sig Jean Paulun, hvilket föranledde den qvicke d:r Engström att undra vom ej i den paulunen fanns för mycken ospritad gäsfjäder. Nu har hr Key börjat imitera — hr Jöns Pehrsson, hvars styrka i grofheter och råa utfall har gjort honom ryktbar, och det har verkligen lyckats hr Key att bättre imitera hr Jöns Pehrsson än Jean Paul, troligen dertöre att den förre står honom närmare än den senare. Då hr Key andra gången hade ordet under debatten rörande försvarstrågan, replikerade han frih. Gripenstedt, d:r Rundi gren och hr Lindström så fulländadt i den I bekante Sunnerborepresentantens manör, att denne erkände sig ötvertraflad, men tillika fick en lätt känning af jalousie de metier. Men, för att nu återkomma till försvarsfrågan, på hvilken siåndpunkt befinner den sg nu? Utan tvifvel på en betänkligare än t.litörne.