Göteborgsposten – 24 april 1871, sida 1

Drottning Lovisas begrasning. Denna högtidliga akt egde rum sistl. Fredags middag i Riddarholmskyrkan i Stockholm, — Efter Stockholms Dagbl. meddela vi derom följande beskrifning: Hela natten hade det snöat och äfven under dagen föll regnblandad snö. Detta oaktadt började redan på morgonen talrika skaror att begifva sig till Riddarholmen äfvensom till de derifrån till kgl. slottet ledande gator. KlI.; 9 samlades Stockholms friv. skarpskyttekårs särskilda kompanier på artilleriplanen, der de formerades till en 400 man stark bataljon under öfverbefälbafvarens, major Ankarkrona, befäl. Kl. 10 uppmarscherade såväl skarpskyttekåren, som öfriga dertill beordrade trupper till de dem anvisade ställningar, och vid samma tid började en ofantlig file af vagnar att föra de i ceremonien deltagande dels till slottet, dels till Riddarholmskyrkan. Samtliga vid hufvudstadens kajer förtöjda fartyg voro prydda med flaggor och vimplar, hissade på halt stång. Utefter de gator, der liktåget skulle framgå, voro alla fönstren besatta af sorgklädda damer. Riddarholmskyrkan var för tillfället särdeles vackert dekorerad. Till hvalf och öfra delen af väggarne var kyrkan i vanligt hvitrappadt skick. Alla fönstren voro obetäckta, och endast till en böjd af 10 fot från golfvet sträckte sig väggbeklädnaden med svart tyg. upptill draperadt i veck och queuer, kantade med förgyllda ecråpiner under grå bård. Ofvan draperierna var kring hela kyrkan dragen en ornerad gul list, i förgylda vapenkronor, uppbärande midskeppets gasljus, som bildade tvenne i rödt mot dagern skimrande flammr-linier af 500 lågor. Denna anordning var ganska vacker och skulle säkerligen hafva gjort stor effekt om en strålande sol deltagit i dekoreringen. Korets fond afstängdes med en skärm, som lemnade altartaflans krucifix synligt såsom prydande motiv öfver det provisionela altaret, öster om katafalken. Denna, omgifven af fyra stora förgylda kandelabrar, hvilka stoda i förbindelse med den förgylda baldakinens öfver katafalken nedhängande svarta guldfransade draperier, var beklädd med hermelintäcken. Vester om katafalken var en gradin med plats för de kgl. personerna, och midt emot denna voro läktare för diplomatiska kåren och presenterade damer m. fl. å hvar sin sida om predikstolen, som var klädd med svart och hermeliner. Redan omkring kl. 311 började de till kyrkan inbjudna att infinna sig. Grupper af damer höljda i sorgdok omvexlade med diplomatiska kårens lysande uniformer. Danske generalen HegermannLindencrone, preussiske generalen v. Bonin, nederländske generalen Panckhuys, mecklenburgske öfverhofstallmästaren baron v. Brandenstein, alla hitkomna för att å sina monarkers vägnar deltaga i begrafningen, anlände den ene efter den andre, omgifna af adjutanter, och intogo sina platser på diplomatiska kärens läktare. Man iakttog, att samtliga dessa främmande sändebud anlagt de militäriska sorgetecken, som i deras länder äro brukliga. Jemväl samtliga de till diplomatiska kåren hörande damer voro klädda i djup sorgdrägt. Framemot kl. 312 anlände till kyrkan de kgl. damerna, främst kronprinsessan af Danmark, derefter hertiginnorna af Östergötland och Dalarne samt prinsessan Eugenie, som vacklade fram stödd emot sin käpp. Efter dem anlände en grupp af damer, bestående af framlidna drottningens t. f. öfverhotmästarinna samt statsfruar och hoffröknar. De togo plats invid katafalken och dess venstra sida från ingången räknadt. Litet längre bakom sutto drottniugens fyra kammarfruar. Etter en stunds ytterligare väntan, hvarunder den djupa tystnaden stördes endast af stojet från den folkmassa som trängdes utanför kyrkodörren, hördes en sorgmarsch från de paraderande truppernas musikkårer, blandande sina toner med ljudet af klockringningen från alla stadens kyrkor. Det var liktåget som nalkades. Erkebiskopen, åtföljd af pastor primarius d:r Fallenius, öfverhotpredikanten d:r Rundgren samt kgl. hofpredikanterna Anjou och Påhlman trädde, klädda i skrud, erkebiskopen med mitra och staf, fram till altaret och afvaktade processionens ankomst. Denna satte sig omkring klockan 312 i rörelse från kungliga slottet. Det kalla och fuktiga vädret gjorde, att nästan alla deltagare i processionen voro iklädda öfverplagg, hvilket i någon mån gjorde anblicken mindre lysande än eljest. Stämningen såväl bland alla de i tåget deltagande som bland de talrika åskådarne var allvarlig och högtidlig. Från många fönster i Storkyrkobrinken nedkastades blommor på den redan förut blomsterhöljda kistan, för hvilken allt aftersom den framskred fanorna sänktes och honnör gjordes. Kl. 12 anlände tåget till kyrkan, och en af hr J. 4. Söderman komponerad sorgmarsch uppstämdes från orgelläktaren af hofkapellet under hofkapellmästaren Normans anförande. Denna marsch fortfor intill dess alla intagit sina platser. Den kista, i hvilken drottningens stoft gömdes, bars af generalerna D. L. Silfvestolpe, frih. 4. G. Leijonhufvud, gretve C. M. Björnstjerna, grefve C. G. 4. Lagerberg, D. W. Silfverstolpe, H. G. W. Gyllenram, E. M. af Klint. J.R. Lagercrantz, landshofdingarne grefve C. A. Ehrensvärd, grefve A. K. Wachtmeister och W. Strale, samt förste adjutanten hos II. M:t konungen, norska kontre-amiralen R. A. knap, biträdde af majoren vid Svea litgarde Wahltelt och chefen för norska skarpskyt ekompaniet kapten Hjort. Sedan sorgmarschen tystnet, uppstämdes psalmen 101 v. 3, hvarefter under orkester-ackompagnement afsjöngos några nummer af den utaf fil. d:r, en af de 18 i svenska akademien C. W. A. Strandberg författade kantaten med dertill af hofkapellmästaren Norman komponerade musik, nemligen kör i D-moll utförd af kgl. teaterns körpersonal samt recitativ och aria i B-dur, sjungen af hr O. Ärnoldsson. Under det att ps. 484 v. 4 afsjöngs uppträdde öfverhofpredikanten d:r Rundgren på predikstolen och höll, då sängen slutat, en predikan, till hvars text han valt Pauli första epistel till de Corinthier 13 kapitlet 12 och 13 verserna: Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal, men då ansigte mot ansigte; nu känner jag endels, men då skall jag kännat, såsom jag ock känd är. Men blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men först ibland dem är