Göteborgsposten – 21 april 1871, sida 2

eviga det nya kejsardömets morgonrodnad. Kejsaren har beställt en tafla, som skall föreställa det stora ögonblick, då Reille vid Sdan öfverlemnade kejsar Napoleons bref med budskap om kapituleringen, och för att taflan skall kunna bli så trogen som möjligt, bar Reille låtit sig fotografieras med ett bref i handen i den ställning, han intog vid det ödesdigra mötet. Näst kejsaren är furst Bismarck berlinarnes gunstling. Då han träder in i riksdagssalen, helsas han från alla sidor, och alla hufvuden blottas, då han vid middagstiden går från sitt till det yttre anspråkslösa, gråstrukna hotell vid Wilhelmsstrasse genom die Linden till slottet. Han besöker sällan teatern och offentliga ställen; er hat was anders zu schaffen, säger berlinaren. Då man omsider är nog lycklig att få se honom, räknar man skrynklorna i hans panna och iakttager noga hvarje ögonkast; men ingen kan lösa denne moderne Sflnxs gåtor. Det har funnits tider, då berlinarne ville stena honom; nu höja de honom till skyarne, derför att han för Preussen framåt till segrar. Bismarcklasa är titeln på eein didaktisches lpos-, som nyligen utkommit, men för de tröga läsares räkning, hvilka ej ha mod att gripa till hjeltedikten, har samme försattare skrifvit en liten Bismarckias-, hvilken är en lätt idyll, men naturligtvis också didaktisch. Och likasom denne nutidshjelpte funnit sin Ilomeros, så har han äfven funnit sin Praxiteles. Det är isynnerhet den mejslande konsten, som söker att framställa denna helgjutna gestalt, om hvilken fotografierna och karrikatyrerna i de tyska qvickhetsbladen endast gifva en dålig föreställning. Man bör se Bismarck sjelf för att förstå hans politik; man kan visserligen icke gissa, hvad han skall göra, men man kan förstå, att han har gjort det, som skett. Då man ser det lugn, hvarmed han å riksdagen sitter på förbundsrådets läktare och genomläser depescher som innefatta beslut i statsärenden under en ofta något högröstad debatt,liksom om den alls icke anginge honom — då man ser den öfverlägsna blick, han så plötsligt kastar på talaren, märker man snart, att det icke är af en blott slump, som han blifvit Tysklands främste man Tyskarnes hänförelse för honom har tillochmed gått så långt, att en borgare i Nationalzeitung föreslagit, att hvarje stad med öfver 20,000 innevånare skulle resa en staty för Bismarck såsom skapare af det nya kejsardömet. En privat rekognoscering utanför Paris. Times korrespondent lemnar följande lifliga skildring öfver en af honom, hans referentkall likmätigt, den 12 d:s gjord utflykt för att taga reda på förhållanden och ting utanför Paris: Jag satt i går afton på boulevarden och reflekterade öfver det hoptrasslade nät hvari herrarne af kommunen kommit in, undrande när och huru det skulle bli utredt, då himlen plötsligt upplystes af den ena blixten efter den andra och bom bomhördes skalla genom luften. Uppståndelsen i cafcerna blef omätlig; de få elegant klädda lättingar som fortfarande ha tid att sippra sitt kaffe och spela domino trängdes i dörrarne och uttalade sina gissningar, den ena vildare än den andra, under det en vandrande blomsterflicka med andan i halsen kom rnsande till det hörn der jag ställt mig och förkunnade att de skurkarne i Versaillesbombarderade Madeleine. Hennes lösning af gåtan mottogs naturligtvis med skallande skrattsalvor, men då aurora borealis på himlen fick ett allt lifligare sken, rusade jag bort för att sjelf söka uppdaga hemligheten. Blott ett par timmar förut hade en befallning utfärdats, hvari ambulanserna förnekades pouvoir de circuler utom portarne såvida de ej voro försedda med ordentligt pass, och tillfölje deraf beslöt jag i min förlägenhet att taga hin hale vid hornen och vända mig till general Cluseret i egen person. En droska förde mig snart till krigsministerns högqvarter. Jag skyndade öfver gården, som var full af vagnar och der adjutanter redo fram och tillbaka, uppför den stora stentrappan och genom åtskilliga korridorer, på hvilkas golf ett antal män lägo, somliga sofvande på madrasser, andra liggande på bara golfvet med hufvudena mot väggen — skiltvakter alltför sömniga att fråga efter mitt ärende — tills jag nådde det aldra heligaste, Cluserets ech hans rådgifvares kabinett. Jag visade mig vid dörren i min uniform, en låda charpie öfver min axel och en ambulansflagga i handen, och begärde genast ett pass och instruktioner rörande den väg sem vore lämpligast att taga. Så stor var den allmänna förvirringen och en så babylonisk språkförbistring rådde, att sedan jag en gång framfört mitt ärende var jag tvungen att följa efter min man och ständigt upprepa min anhållan för att han ej skulle bli upptagen af någon annan supplikant, och slutligen lyckades jag verkligen erhålla det nödvändiga dokumentet. Att rusa ner för trapporna och upp i ett åkdon var ett par ögonblicks verk. Efter en halftimma voro vi vid porten Vaugirard, hvarest en hop soldater spärrade vägen. Bataljon efter bataljon stod uppställd på vägen, nationalgardisterna pratade eller sjöngo gruppvis; några voro församlade kring stora eldar, andra sofvo på stenläggningen i alla möjliga obeqväma ställningar. Vi banade oss väg, ropande vårt Gare ambulance! och hunno inom den lilla enciente som skyddar porten och vindbryggan. Jag talade vid kommenderande officern, som trots mitt pass vägrade att släppa mig ensam ut i det ogenomträngliga mörkret, sägande att jag kunde råka komma på en farlig plats och derföre borde vänta på några ledsagare. Skjutningen fortfor alltjemt och jag var ledsen öfver att bli uppehållen. Jag hade ingenting annat att göra än se mig omkring der jag befann mig. En scen värdig Gustave Doress pensel — grupper at hopkrupna figurer rundtomkring murarne, rykande eldar belysande de svartmuskiga ansigtena — det fantastiska skuggspelet på murarne, den höga uppdragna vindbryggan sem reste sig mot höjden. Der funnos nationalgardister af alla möjliga slag — den raske och behjertade, den skrytsamme, hvars tapperhet är mera tvifvelaktig, den timide pre de famille, hvars feghet ej kan betviflas. Ett samtal som föregick i ett hörn skänkte mig mycket nöje. In nationalgardist med en hep klädespersedlar öfver sig låg och låtsade sofva. En annan kom fram till honom och sade: Upp, medborgare, man kallar oss till vapen, intag er plats i lederna ech lägg ert gevär på axeln. Jag skulle hellre vilja sofva, mumlade den andre; Jag har marscherat hela dagen; tror ni ej att jag kan stanna här en stund? Gå ni framåt; jag följer med nästa bataljon-. Medborgare, ni är en pultron. Om ni ej går upp och marscherar skall jag tillsåga kaptenen och ni skall bli skjuten. Se så — vakna upp! och den andre med alternativet af ögonblicklig död för ögonen steg motvilligt upp och gick till sin plats. Snart komma fyra unga män med ett ambulanskors på sina mössor, och då de fingo syn på gu.dtrenserna på min arm, blefvo de helt glada och sade att de voro unga män med god vilja, men liten erfarenhet, och att de derföre gerna skulle vilja följa mig. Jag förklarade mig nöjd dermed och sedan jag sålunda funnit den eskort som var af nöden, sänktes bryggan och vi tillätos passera öfver. Vi gingo framåt till fots, en af sällskapet bar en flagga, en annan en lykta, mitt åkdon och en hövagn som vi reqvirerat bildade efGenom Issys öfvergifna gator, utefter a -— Ia,