Göteborgsposten – 21 april 1871, sida 2

Berlin. (Bref till Berl. Tid.) Hvart man kommer i Berlin, ser man kejsar Wilhelms porträtt eller byst. Sätta de unga damerna sig till pianot, så kan man vara säker om, att de icke lemna det utan att sjunga en dikt till kejsarens pris. Hvar man råkas — på gatan eller i husen — skiljes man icke åt, utan att talet fallit på kejsaren. Då han omkring kl. 12 visar sig i fönstret på nedra botten af slottet, skockas gamla och unga alldeles midt emot Fredrik den stores monument, för att få se honom, och den skickliga polisen, som annars förbjuder folk att hopa sig, blundar så mycket som möjligt för den glada skaran, hvilken reser sig på tåspetsarne, för att få se en glimt af kejsaren, då han under audienserna för ett ögonblick visar hufvudet ofvanom den lilla hvita gardin, som betäcker nedersta rutraden. Främlingen känner sig underlig till mods, då han står bland de för kejsardömet svärmande borgarena; ty detta svärmeri påminner mycket om flydda tider. I alla bokhandelsfönster finnes utställd en plansch, som föreställer kejsar Wilhelm i Carl den stores kröningsdrägt och kejsaren jemföres vanligen med alla historiens stora män, men det finnes en jemförelse, som är isynnerhet omtyckt: jemförelsen med Fredrik Barbarossa. Man har litografier, å hvilka Germania valsignar kejsar Wilhelm, unuer det Barbarossa räcker honom sitt gamla korsfararesvärd, och i det i Berlin befintliga Sällskapet för tyska språket afsjöngs häromdagen en dikt, i hvilken förekomma följande strofer: Im alternden Gemäuer. Schläft fest der IIOhenstauf, Dafur steht jetzt ein Neuer, Ein Hohenzollern auf. Denne Hohenzoller är den gamle Hohenstaufers gengångare. Men tiden har gjort skägget hvitt: Drum soll er jetzt besungen Als Kaiser Weissbart sein. Så stå alla de sköna konsterna vakt kring den unga kejsartronen, och de täflas om att binda